Emily och Ester

Vi som är hemtama i engelsk litteraturhistoria känner igen oss på prästgården i byn Haworth i Yorkshire hos familjen Brontë, omgivna av kyrkogården och den vindpinade heden. Vi är gamla bekanta till den åldrige, bekymrade kyrkoherden (som tvingades begrava alla sina barn), Branwell, suputen till son och de tre begåvade döttrarna Charlotte, Emily och Anne. De satte djupa spår i litteraturhistorien, framför allt med Emilys Svindlande höjder och Charlottes Jane Eyre.

Att läsa Margareta Lindholms Emilys porträtt är som att stiga över tröskeln till en annan värld. En värld som man sedan inte vill lämna. Här finns å ena sidan det tunga hushållsarbetet, blåsten, regnet, de ständiga förkylningarna och en tillvaro där patriarkatet regerar oinskränkt. Å andra sidan möter vi en värld av tystnad, isolering, läsande, målande, skrivande, skönhet och stillhet. Det sistnämnda något som vi lider akut brist på i vår moderna tid.

Genom Anna Jörgensdotters bok Drömmen om Ester förflyttar vi oss från Yorkshire på 1840-talet till Dalarna en bit in på 1900-talet. Fortfarande råder samma klassamhälle och gubbvälde, i Jörgensdotters bok personifierat av Anders Zorn.

Ester Henning kom från fattiga förhållanden, men lyckades ändå få plats på konstskola i Stockholm och vinna ett litet erkännande som skulptris innan sjukdomen slog sina klor i henne. I hela 67 år kom Ester att leva på sinnessjukhus efter att hon bland annat slagit sin mor i huvudet med en stekpanna. Diagnosen var schizofreni.

Eftersom Ester ofta var orolig och våldsam tvingades hon utstå många förnedrande behandlingar. När hon så småningom förseddes med pennor, kritor, målarfärger och garn blev resultatet helt underbara färgstarka naivistiska målningar och broderier.

Emily Brontës och Ester Hennings livsöden kan tyckas torftiga och perifera, men de har efterlämnat säregna konstverk som berör oss i våra dagar.