Earthquake bird
Visste du att den nya Netflix-filmen “Earthquake Bird” med Alicia Vikander bygger på en prisbelönt brittisk roman?
Året är 1989 och platsen Tokyo. Trettiofyraåriga engelskan Lucy Fly väcks en morgon av en mindre jordbävning. Hon ser det som ett dåligt omen. Senare på förmiddagen blir hon också mycket riktigt arresterad, som misstänkt för mordet på väninnan Lily Bridges.
Medan Lucy grillas av den skräckinjagande Tokyopolisen, hemsöks hon på samma gång av sitt förflutna. Med ledning av hur hennes tankar irrar fram och tillbaka kan läsaren pussla ihop hennes livshistoria.
Lucy är en person som det, åtminstone till en början, inte är helt lätt att ta till sitt hjärta Det visar sig att hennes liv kantats av olyckshändelser med dödlig utgång. Hon är udda, har låg självkänsla, stark integritet, utstrålar ensamhet och är märkt av sin olyckliga barndom.
Det var Lucys passion för hemliga språk som inspirerade henne till att studera japanska. I ett försök att börja om tog hon sin tillflykt till ett land på andra sidan jordklotet. Det är intressant att genom Lucys västerländska ögon få uppleva den japanska kulturen. I Tokyo försörjer hon sig som översättare av långrandiga tekniska texter från japanska till engelska.
Lucy är till en början ytterst ovillig att släppa in den söta, ständigt pladdrande Lily i sitt liv. I stället vill hon ägna sin lediga tid åt sin japanske älskare, Teiji. Han är amatörfotograf och upplever helst världen genom en kameralins.
Earthquake Bird är en välskriven, sensuell och närmast poetisk berättelse med teman som besatthet, svartsjuka och skuld. Läsaren är helt i händerna på jag-berättaren (Lucy), som emellanåt (lite märkligt) omtalar sig själv i tredje person. Man får intrycket att Lucys verklighetsuppfattning skiljer sig en smula från många andras.
Det är svårt att skaka av sig känslan av obehag, även efter det att man lagt ifrån sig boken.
För egen del har jag inte haft möjlighet att se filmatiseringen ännu. Den har, vad jag förstår, fått ett tämligen svalt mottagande i pressen. Jag tänker att miljön hur som helst kan vara inspirerande. Inte heller Alicia Vikander, som denna gång fått plugga japanska inför inspelningen, brukar jag bli besviken på.
Den film som på pricken fångar kulturchocken en västerlänning kan uppleva i Tokyo är väl annars den helt fantastiska Lost in Translation av Sofia Coppola. Den tål att ses flera gånger och kan varmt rekommenderas.