Dystopiernas frammarsch

En av de bästa böckerna jag läste 2008 var Cormac McCarthys Vägen. McCarthy fick sitt publika genombrott innan han skrev Vägen, men med sina berättelser i southern gothic-stil betraktades han länge som alltför svår för den breda allmänheten. Med undergångsberättelsen Vägen når han med sitt enkla, närmast poetiska språk åter en annan läsekrets.

Jag hade lovat mig själv att inte se filmatiseringen av Vägen eftersom jag inte tror att det går att återskapa den olidliga spänning som romanen återger. Inte heller språket kan få sitt fäste i en visuell återgivning. Jag bär själv med mig min egen inre film av romanen efter att ha läst den.

Men så började jag titta på tv-serien The Walking Dead och möter återigen en dystopi över en modern värld som snabbt faller i spillror. Och eftersom jag är ett fan av dystopier så funderar jag över varför dessa berättelser, både i romanform och filmatiserad form, har en sådan stor dragningskraft. Är det så att många av oss som lever i den västerländska världen redan idag upplever en form av dystopisk tillvaro? Trots att vi inte saknar vatten (en realitet i många länder), trots att vi inte drabbas av jordbävningar och bränder som lämnar vårt landskap alldeles nedbrutet och våra fysiska levnadsförhållanden blir en kamp för överlevnad. Är det så att vi ändå upplever ett tomrum när vi ser ut genom fönstren på våra lägenheter där vi lever i små enklaver utan att ha en aning om vem grannen bredvid är? Är det vårt emotionella kalhygge som gör att vi känner igen oss i dystopiernas värld så att varje dag ändå känns som en kamp längs med en lång tom väg?

Låna Vägen av Cormac McCarthy här

Låna filmatiseringen av romanen här

Läs också den här

PS! Jag såg alltså filmen Vägen till slut och den var inte riktigt så illa återgiven från romanen som jag hade tänkt mig. Inte lika läskig såklart och de religiösa (kristna) undertonerna, som man kunde analysera och ifrågasätta i boken, blev en aning mer irriterande i filmen.