Dockmakerskan

Iris och hennes koppärriga syster Rose slavar nästan alla sina vakna timmar i en dockaffär, där de gör dockor som bygger på verkliga barns ansikten. När de får daguerreotyperna (den tidens fotografier) med modellerna, brukar de försöka gissa om barnen är döda eller levande på bilden eftersom det många gånger var just avlidna barn man önskade en docka av. Här sätter boken en mörkt gotisk stämning redan från början!

Men Iris känner sig lycklig bara när hon får måla fritt, i hemlighet, och på papper hon måste spara i månader till. När hon blir tillfrågad om att vara modell för en nyskapande konstnär förändras hennes liv och nya möjligheter öppnar sig, samtidigt som en annan slags konstnär blir allt mer besatt av henne.

Här finns alla ingredienser man kan önska sig: en vacker rödhårig kvinna med konstnärsdrömmar, en tandlös och utfattig rackarunge, ett prerafaelitiskt konstnärssällskap, en enstöring som stoppar upp djur, en affär med utsökt handmålade dockor och världens första världsutställning, Londonutställningen 1851.

Charles Dickens skymtar förbi som en kritiker av konst och även många medlemmar i konstnärssällskapet (som fanns på riktigt) bygger på verkliga personer. Huvudpersonen själv bygger löst på Elizabeth Siddall, en kvinna som stod modell för prerafaeliterna och senare gifte sig med en av dem, Dante Gabriel Rossetti. Hon är avbildad på den välkända tavlan ”Ophelia” av Sir John Everett Millais som målades precis vid den här tiden också (1851-1852).

Dockmakerskan av Elizabeth Macneal är alltså en riktig högtidsstund för anglofiler. Här finns många spännande miljöer att insupa och man kan lära sig lite konsthistoria på köpet. Det är underhållande och mysig läsning och även om det finns element av thriller och spänning blir det aldrig särskilt skrämmande.