Detaljerna

När jag läser Ia Genbergs tredje roman Detaljerna kommer jag att tänka på ett citat av den amerikanska poeten Eileen Myles. Citatet handlar om att ta ett andetag och se hur långt det räcker, när man skriver en dikt eller cirkulerar på en hemmafest:

When I walk into a room, I take a deep breath and when that breath is gone I have to go … The thing is, when you’re writing a poem, no matter what you meant to say or do, when the leaving impulse comes, just finish your line and get the hell out of the room.

Jag tolkar citatet som att det handlar om närvaro. Och jag kommer att tänka på det eftersom varje kapitel i Detaljerna är så fyllt av psykologisk densitet att man går rakt in i boken, för att sedan lika abrupt kastas ut på andra sidan. Ett djupt andetag och sedan in i nästa kapitel.

Romanen börjar i en behaglig feberdvala. Berättelsens jag ligger hemma i 38 graders feber, en perfekt temperatur för att återkalla det förflutna:

Gränsen för vansinne går vid 39 grader, men en bit under, omkring 38, finns en tydligt urskiljbar sänka där jag egentligen inte har något emot att tillbringa mina dagar. Det är ett spann där garden sänks och där gestalterna ut det förflutna får tillträde utan att te sig som spöken.

Det är i detta tillstånd av “lättjefull upplösning” som berättaren i tur och ordning börjar teckna porträtten av fyra personer som varit särskilt betydelsefulla för hennes liv. Ia Genberg skriver fram dessa människor med lätt och självsäker hand, med exakta iakttagelser av undanglidande människoöden. Detaljerna är överordnade den stora livsberättelsen.

Det porträtt som lyser starkast är det av Niki: en oemotståndligt destruktiv personlighet vars smutsiga lägenhet berättaren flyttar in i under 90-talet, i Stockholm. Det är redan från början uppenbart att en vänskap med Niki inte är av det långlivade slaget: Niki konsumerar relationer och starka känslor, och människor attraheras till den fest, kaos och värme som omgärdar henne. Och “förmodligen fick hon en diagnos till slut, som alla andra som var ‘jävligt störda’, ‘jävligt konstiga’ eller ‘allmänt otrevliga’, och kanske har hon snurrat några varv i psykiatrin men öppenvård och läkemedel och vårdplanering och automatiskt genererade sms med påminnelser om bokade tider.”

Detaljerna utspelar sig i ett nära och samtligt avlägset 1990- och 2000-tal, en tid “då folk som försvunnit var svåra att hitta.” Den som inte längre finns i telefonkatalogen är borta. Ett sätt att leta efter en försvunnen person som praktiseras i boken är att resa till en småstad i Irland, dela in kartan i tjugo rutor och systematiskt leta igenom dem en efter en. För en del människor kanske denna roman kan erbjuda en välbehövlig respit från samtidens effektivitet och tillgänglighet.

I romanen skildras också hur olika perioder och relationer i våra liv för evigt sammanlänkas med en viss bok eller författare: Paul Austers New York-trilogi och Birgitta Trotzigs Dykungens dotter har särskilt viktiga roller i den här boken. Ia Genberg visar så hur vi hakar tag i olika människor och böcker som följeslagare genom livet.