Den underjordiska järnvägen

Klicka och låna

Den har vunnit både National book Award och Pulitzerpriset. Vilket är absolut välförtjänt. Det är ett tag sedan jag läste boken men att skriva om den gör att jag återupplever den och får så många tankar och känslor igen.

Berättelsen är så drabbande och berättas på ett enkelt och rättframt sätt. Den handlar om den 16-åriga slavflickan Cora som lever som slav på en plantage i Georgia. Coras mor, som i sin tur är dotter till en kvinna som kom till bomullsplantagen med ett slavskepp, rymmer och kvar blir Cora. Coras mor är också den enda slav som rymt och aldrig återfunnits. Vilket ses som ett stort nederlag och plantageägaren blir som besatt av detta faktum. Cora blir nu utan sin mors beskydd en av de utstötta, men är trots det inställd på att stanna kvar. När den gamla plantageägaren dör delas plantagen mellan de två bröderna. Den norra och den södra delen, där den ena brodern är rent sadistisk och den andra ”bara” grym. Och det är efter denna förändring som Cora låter sig övertalas av Cesar att fly. Cesar som är den enda slav Cora har träffat som vuxit upp som en fri man.

Flykten går via den underjordiska järnvägen. I berättelsen är det en verklig underjordisk järnväg, det var vad Colson Whitehead trodde att den var som barn. Därför har han valt att använda denna metafor i sin berättelse. I verkligheten var det dock ingen fysisk järnväg men ett nätverk av människor som hjälpte minst 30 000 människor att rymma från Söderns slaveri.

När Cora flyr vet hon också att om hon fångas är bestraffningarna fruktansvärda. Våldet slavarna utsätts för är egentligen obeskrivligt brutalt men framställs trots det sakligt i boken med ett rakt och konkret språk. Något författaren förklarar med att han läste så många av de berättelser som bygger på nedtecknade vittnesmål från slavar på 1930-talet och som idag finns bevarade i arkiv. För dem var brutaliteten vardagsmat och då dramatiserar du inte våldet men låter det tala för sig själv.

Metaforen med den fysiska järnvägen ger också en möjlighet att låta Cora beskriva sin resa genom det amerikanska landskapet och möta rasismen i dess olika uttrycksformer, en rasism som fortsätter att prägla landet. Eller som Colson Whitehead uttrycker det; ”Vi har ju valt en öppet rasistisk president”. Något som inte fanns med i bilden när han skrev boken.

Mycket av inspirationen och bakgrunden till sin huvudperson Cora hämtade Colson från en bok som han läste på college. Harriet Jacobs (1813-1897) självbiografiska roman som publicerades 1861under pseudonym, och som är baserad på hennes flykt undan slaveriet. Genom att välja en ung kvinna som huvudperson kunde han skildra en dubbel utsatthet, dels som svart men också den som kvinna.

Den finns som e-bok i Projekt Gutenberg: Incidents in the life of a slavegirl av Harriet Ann Jacobs. Den kommer jag också ladda hem och läsa.

Trots sitt tunga ämne är det en bok som man vill läsa, man känner så för Cora och vill verkligen få veta hennes öde. Och det är en sådan där bok som trots allt lämnar dig med en känsla av hopp!