Den rödaste rosen
Med över 200 reservationer behöver vi egentligen inte tipsa om den här boken alls. Men den förtjänar verkligen all hype!
Liv Strömquist har väl alltid skrivit om relationer och kärlek, män och kvinnor. Och nu kommer lite oväntat en hel bok, Den rödaste rosen slår ut, som är ett slags hyllningstal till den stora kärleken.
Och precis det här känner jag igen: Det finns två sätt att prata om romantisk kärlek. Ett som är väldigt rationellt, där man ska dejta tills man träffar den perfekta partnern och har ett förhållande där man är lika och älskar varandra lika mycket. Om den personen sen sviker så ska man raskt skaka av sig det och hitta en ny som stämmer ännu bättre in på ens önskelista. Om man misslyckas med detta måste man jobba med sig själv på olika sätt så att man blir en bättre partner eller gör bättre val.
Det andra sättet att pratat om kärlek handlar mer om ödet och att träffa en person som ens själ hungrar efter, oavsett logik och livssituation. Någon som på pappret kan vara helt ”fel”: för ung, för gammal, på andra sidan jordklotet, gift, rökare, med fyra barn, eller med någon annan egenskap som man inte alls hade beställt i sitt önskeformulär på en dejtingsajt. En kärlek som förvandlar ens liv i grunden och som inte går att styra över.
Här är en bok som argumenterar för det senare. Att hitta den där personen som inte kan ersättas med någon annan, det är det som är att vara kär i Den rödaste rosen slår ut.
Och allt är skildrat och argumenterat för i Strömquists vanliga roliga serierutor med en mängd hänvisningar till kändisar, och tänkare som sociologen Eva Illouz och den sydkoreanska filosofen Byung-Chul Han, litteraturforskaren Roland Barthes, och många andra. Fyndigt och underfundigt, underhållande och tänkvärt. Och jag blir lite förvånad, eftersom tidigare böcker som Prins Charles känsla varit kritiska till monogami och förhållanden överhuvudtaget.
Strömqvist visar hur det på 1800-talet var status för en man att ha starka känslor, att vara gift och ha många barn. I vår tid ligger ansvaret för familjebildning på kvinnorna som får ta initiativet till hopflyttning och giftermål och barn. Högsta statusen för en man är att vara distanserad och oberoende, gärna ha många snygga tjejer som han inte vill binda sig med. Leonardo DiCaprio som dejtar ett helt gäng baddräktsmodeller något år i taget anses lyckad, medan jämnåriga Cameron Diaz ömkas för att hon inte bildat familj. Lite förenklat, men fullt igenkännbart.
I vår tid betyder självspegling allt. Ta den perfekta selfien, älska dig själv som du är, låt ingen förändra dig eller få dig att kompromissa! Välj bland tusentals kandidater på Tinder för att hitta den perfekta partnern, eller i alla fall någon som kan fylla ett behov för stunden! Kanske är det oförenligt med äkta kärlek.
Håller du med, eller inte? (Personligen tror jag mer på individuella skillnader än tidsanda. Vissa personer, som Hilda Doolittle som skildras i boken verkar skapade för stora kärlekar, medan andra helst inte alls vill tappa kontrollen utan mest träffa någon de trivs med. Och jag misstänker att det alltid varit så.) Oavsett, får man här lite nya infallsvinklar och glasögon att betrakta vår samtid med. Och nästa gång Leonardo DiCaprio är på en löpsedel med en ny kvinna kommer i alla fall jag att småle, eller förtvivla, lite.