Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Den gula tapeten" av Charlotte Perkins Gilman. Modernista förlag.

Den gula tapeten

Publicerat 4 september 2018 | Av |

Klassiker kan vara överväldigande till sidantalet. Mera sällan ryms de i bakfickan, som Charlotte Perkins Gilmans lilla rysare från 1892.

Den gula tapeten är den dagbok som novellens namnlösa jagberättare skriver i smyg, eftersom hon av sin man är förbjuden all mental stimulans efter en förlossning. Enligt maken, som är läkare och vet var skåpet ska stå, lider hustrun av depression, hysteri tillika klena nerver. Han har ordinerat henne lantluft och stärkande promenader och därför hyrt en herrgård i kolonialstil på landet på tre månader. Stället, som påminner om ett spökslott, har stått obebott en längre tid.

Eftersom mannen har förbjudit hustrun allt umgänge har kvinnan således endast sin svägerska som sällskap. Hon håller henne under uppsikt och sköter om det praktiska. Konvalescenten själv förefaller naiv och tolkar allt till det bästa, medan läsaren å sin sida anar en annan, betydligt bistrare, verklighet.

Kvinnan placeras i den gamla barnkammaren högst upp i huset, där fönstren är försedda med galler och väggarnas gula tapeter tenderar att flagna. Rummet har en besynnerlig lukt och snart börjar hon hallucinera, tycker att tapeten har ögon. Inom kort upptas kvinnans medvetande helt och fullt av den gula tapeten.

Det främre mönstret rör sig – och det är inte så konstigt! Kvinnan bakom skakar det!
Ibland tycker jag att det är en massa kvinnor där bakom och ibland bara en, och hon kryper snabbt, och hennes krypande får alltsammans att skaka.

Den amerikanska författaren Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) kämpade för kvinnans rättigheter i dåtidens manssamhälle. Teorier som kopplade samman kvinnor med galenskap och hysteri var vanliga. Det är svårt att låta bli att associera till hur exempelvis svenska herrar som August Strindberg och Hjalmar Söderberg behandlade sina fruar. Den gula tapeten uppges i viss mån vara självbiografisk och läkaren påstås ha en verklig förebild, även om författaren aldrig var gift med honom.

Novellens språk är kristallklart och beundransvärt. Utan tvekan har översättaren Ingrid Ingemark gjort ett förträffligt jobb. Bokförlaget Modernista har gett ut Den gula tapeten (The Yellow Wallpaper i original) i en ny lockande utgåva. Bokförlaget Tid och Rum gav ut samma bok med andra översättare så sent som förra året. I vår katalog ryms också en tredje svensk översättning från 1983.

Den gula tapeten är en berättelse av det slag som fortsätter att hemsöka sin läsare långt efter det att hen lagt ifrån sig boken, eftersom den är svår att få grepp om och kan tolkas på olika sätt och vis.

Låna, läs och begrunda novellen du också!