Maxim Grigoriev är årets debutant

Maxim Grigoriev
Städer

”För en roman som livfullt gestaltar mänsklig värme och kyla och visar hur stark fiktionens kraft kan vara” skriver juryn i sin motivering.

Författaren tar oss med till ett antal europeiska storstäder som Madrid, Sankt Petersburg, Aten, Porto, Paris och Berlin. Det är inte så mycket som händer i berättelserna, i alla fall inte till det yttre. I en berättelse sitter ”vi” under hela berättelsens gång (det är visserligen en kort novell men ändå) under ett Kastanjeträd och ser under ett års tid årstider och människor passera, träden får löv,människorna badar, äter glass, träden tappar sina löv och så är vintern kommen. Det är med andra ord inte så mycket action i den här novellsamlingen, vilket inte alls behöver vara ett problem, tvärtom. Men läser man boken i ett sträck kan nog en och annan bli frustrerad över händelselösheten. Väljer man istället att läsa en novell då och då, så som man kan göra med en dikt, då funkar dom mycket bra. Speciellt en berättelse, November i Porto fastnade jag för och har läst om den flera gånger. Det är skarpa bilder den målar upp, likt ett fotografi eller en målning:

”November i Porto är blåsig och blöt, Vågorna slår mot vågbrytaren, fåglar driver omkring bland skräpet i den ockraröda sanden och turister fotograferar varandra med Atlantdiset i bakgrunden. Fiskare sitter med ryggen mot havet och svallvågorna slår mot värnet, de höjer sig ett trettiotal meter upp i luften och rasar ner över stenen. Horisonten försvinner i havsdiset och man får ont i halsen av den kalla och salta vinden. Vattnet, liksom luften, har form, färg och smak”

Och sen: ”Duvorna lyfter från torget. Natt och dag går omlott. Solen snarare upphör ön går ner, och gatlyktorna tänds, överrumplade och några sekunder sena”.

Det är för bilderna, stämningarnas skull och det flytande men ändå strikta språket som jag förstår att Grigoriev fick årets debutantpris.