De blåaste ögonen

Toni Morrison debuterade med De blåaste ögonen 1970. Det var en mogen debut vid 39 års ålder. Ytterligare tio omskakande romaner lämnade hon efter sig. Älskade (1987), som handlar om en förrymd slav som hellre dödar sin egen dotter än se henne förslavad, är kanske hennes mest hyllade och lästa. Det är en hårresande historia med verklighetsbakgrund. 1993 tilldelades Morrison som första afroamerikanska kvinna Nobelpriset i litteratur. Hon verkade som universitetslärare och förläggare parallellt med sitt skrivande.

I De blåaste ögonen förflyttas läsaren till Lorain i Ohio (Morrisons egen hemstad) alldeles i början på 1940-talet. Många afroamerikaner har kommit söderifrån för att arbeta vid stålverket eller som hembiträden i välbärgade vita familjers hem. Rasismen frodas och de afroamerikaner som nyligen flyttat hit står lägst i hackordningen. De inkvarteras i ruckliga bostäder med hot om vräkning och hemlöshet hela tiden överhängande. Fattigdomen är förlamande och våldet ständigt närvarande, oftast i kombination med dryckenskap. Inte minst barnen far illa av misshandel, incest med mera.

Den tolv-åriga Pecola Breedlove beundrar barnskådespelaren Shirley Temple mer än något annat. Hennes högsta önskan är ett par blå ögon, vilket hon ber till gud om dagligen. Hon tror fullt och fast att allt skulle ordna sig till det bästa bara hon blev vacker. Den känsliga Pecola mobbas i skolan, får ständigt höra att hon är ful och blir gravid efter att hennes egen far våldtagit henne. Hennes mor bryr sig inte om henne. Efter våldtäkten slår hon sin dotter sönder och samman. Inte undra på att skuld och maktlöshet biter sig fast i Pecolas själ, vilket får som följd att hon förlorar förståndet.

Persongalleriet är väl tilltaget och tonen osentimental. Det mesta av handlingen ses ur Pecolas skolkamrat (senare tillfälliga fostersyster) den nio-åriga Claudia Mac Teers synvinkel. Hon och hennes syster är de enda som visar någon som helst medkänsla med Pecola. De starka och självständiga systrarna Mac Teer drar sina egna slutsatser utifrån det illvilliga grannskvallret. Emellanåt förvandlas jagberättaren till ett kollektivt vi. Genom en osynlig berättare får läsaren även sig till livs Pecolas föräldrars livshistorier.

En scen i romanen, som etsat sig fast i mitt läsar-hjärta, är när Pecola handlar godis hos en vit handlare och behandlas som luft (“hon möts av en frånvaro av mänskligt igenkännande”). Den föraktfulle mannen gör allt för att inte vidröra hennes hand när hon ska betala.

Det rör sig om en flödande, hjärtskärande, omskakande samt ovanligt insiktsfull roman om de sår bristen på kärlek kan orsaka, samt hur det västerländska skönhetsidealet gör att flickor med annan hudfärg lätt känner sig värdelösa. Först som sist handlar boken förstås om rasism (och klass).

De blåaste ögonen är en utmärkt introduktion till Toni Morrisons värdefulla författarskap. Läs den!