Dansösen
I Patrick Modianos nya roman växlar berättelsen mellan dåtid och nutid, och dansösen, dansen och språket står i centrum.
Patrick Modianos senaste lilla roman Dansösen tar oss tillbaka till Paris och kvarteren från hans tidigare verk. Dåtid och nutid smälter samman och det ligger ett drömlikt skimmer över historien, där berättarjaget tänker tillbaka på en period i sin ungdom femtio år tidigare.
Jag känner igen mig i kvarteren, i de vaga men ändå konkreta miljöerna. Olika personer glider förbi. Minnena väcker personerna till liv, även om vissa framstår som spöken som plötsligt dyker upp från ingenstans, från det förflutna. Språket är som alltid magiskt beslöjat och lämnar mycket till fantasin. Vissa av meningarna gnistrar till lite extra:
Dansösen står i centrum, utan att vi lär känna henne på djupet. Tystlåten flanerar hon vid berättarens sida genom Paris gator och boulevarder. Hon tar lektioner hos den stränge ryssen Knaiseff. Han förklarar för henne att dansen är en disciplin som gör att man kan överleva, ger livet en mening och hindrar en från att spåra ur.”Ett ögonblick av det förflutna fastnar i minnet likt en ljusstråle som når en från en stjärna man tror är död sedan länge.”
Från den stunden som hon började ta danslektioner har hennes första år suddats ut som en dålig skiss. Det kändes som hon föddes en andra gång. Eller snarare som om hennes första födelse ägde rum. Dansen ger ordning och struktur på tillvaron.
Berättaren tillbringar många timmar med att betrakta och närvara under dansösens dagliga träning i studio Wacker. Han som själv sysslar med litteratur och text är övertygad om att också litteraturen och skrivandet är som en svår övning liksom dansen, men i en annan form.
Jag tycker så mycket om Modianos sätt att skriva. Han kommer inte med några utläggningar eller förklaringar, men ändå kan han med några få rader få in en hel livsfilosofi:
”Jag tyckte att minnet av dem kom till mig på samma sätt som ljuset kommer till en från en stjärna som har dött för tusen år sedan, som en poet säger. Men nej. Det finns inget förflutet, ingen död stjärna, inga ljusår som för alltid skiljer oss från varandra, utan detta eviga nu”.
Jag har saknat Modianos värld, kvarteren, caféerna, skuggestalterna, stämningen och magin.