Detalj ur omslaget till "Ostadig och flyktig". Förlaget Orda.
DAGS ATT BETALA TILLBAKA NU, PYSEN
Vår egen bibliotekarie Lennart Lundstedt har precis debuterat med en deckare och vi är såklart omåttligt stolta! Här får du veta hur Lennart fick idén till boken. Och du kan såklart låna den hos oss!
Man kunde tänka sig följande scen.
Storstadsmiljö, höst. Stormen skakar trädkronorna i parken, neonljusen speglas i den våta asfalten, plötsligt knackar det på dörren.
Jag väntar inget besök, men jag öppnar. Utanför står två breda herrar i hatt och trenchcoat, den ene tuggar tuggummi, den andre har en sönderbiten tändsticka i ena mungipan. En av dem har knäckt boxarnäsa, den andre en tatuering högt upp på halsen. De tycks ha ett ärende:
”Dags att betala tillbaka nu, pysen!” säger boxarnäsan.
”Jag har inga skulder till er, vad jag kan minnas.” säger jag med så styv överläpp jag kan uppbringa. Otrevlig situation.
”Inte till oss men till deckarlitteraturen. Den har du snyltat länge på nu. Gjort dig märkvärdig och försökt framställa dig som expert på området.” Nu är det mannen med tatueringen som talar.
”Vet nog inte riktigt vad ni avser.”
”Spela inte dum. Du vet vad det gäller. Du är en sån som tycker om att läsa deckare, va? Har blivit en hel del genom åren, kan man tänka. Men det håller inte i längden. Förr eller senare hinner verkligheten ikapp en, vet du. Och då gäller det att göra rätt för sig”, säger boxarnäsan och tar ett kraftigt grepp om nacken på mig, skakar mig som en blöt vante.
”Det är vi som utgör verkligheten”, fortsätter han, ”du kan betrakta oss som agenter från deckarvärlden.”
”Nu får ni nog vara lite tydligare”, tycker jag, ”jag vet inte vad ni babblar om. Spotta ut,
för tusan .”
”Okej, så här är det”, väser tatueringen. ”Det måste vara lite balans i litteraturen mellan att ta och att ge. Och med dig är det så att du tagit för mycket och inte gett något tillbaka.”
”Tagit vad? Gett vad? Ni talar i gåtor, mina herrar.”
Tatueringen skakar på huvudet och tittar på boxarnäsan, som också skakar på huvudet innan han säger:
”Det är på tiden att du levererar. Man kan inte bara läsa deckare hela tiden, ibland måste man producera något också. Det är alltså läge att du skriver något nu. En deckare.”
”Och det räcker inte med en novell?” försöker jag förhandla, och jag hör själv hur ynklig jag låter.
”Nejnej, ingen liten struntnovell. Noveller är för mjukisar och mamseller. Det ska vara en riktig bok, en detektivroman alltså. En med hårda pärmar. För hårda läsare. Som sagt, när man läst tillräckligt många böcker som skrivits av andra, måste man själv också bidra, komma ut med en egen bok. Och det är det stadiet du nått nu, pysen.”
Tatueringen tar ett steg närmare, han andas mig i ansiktet:
”Vi skulle bli mycket besvikna om du inte kommer ut med en bok snarast, mycket besvikna. Om du förstår vad vi menar.”
”Och vad skulle boken heta, tycker ni?” Bäst att spela med i deras charader, det finns ingen annan utväg ur det här.
”Tja, något hämtat från Bibeln, kanske. Kain och Abel. Ett gammalt känt motiv. Vad tror du om Ostadig och flyktig?”
”Konstig titel. Och vem skulle vilja ge ut den, tror ni?”
”Försök med Förlaget Orda, ett nystartat förlag i Malmö. De lär vilja ha in lite manuskript efter vad vi hört. Och låt det gå undan, pysen. Vi ser gärna att boken kommer ut under 2012. Sen har du betalat tillbaka din skuld till deckarvärlden och kan röra dig som en fri man på gatorna igen.”
”Och om jag inte … levererar?”
”Då kommer vi tillbaka, lita på det. Och då har vi vapen med oss.”
Sen vänder de på klacken och går därifrån. Jag stänger dörren.
Har svårt att sova på natten.
I gryningen går jag upp och sätter mig vid skrivmaskinen. Vad var det nu deckaren skulle heta? Just det, Ostadig och flyktig.
Okej. Så får det bli.
