Boktips, E-böcker, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Lincoln i Bardo" av George Saunders. Albert Bonniers förlag.

Böcker som får en att känna att man lever

Publicerat 22 oktober 2018 | Av |

Ibland så känner jag att jag inte orkar läsa vissa böcker. Den är för si den är för så. Inte just nu. Till hösten kanske… .Konstigt nog är det ofta böcker som fått väldigt fina recensioner som skapar den här motiga känslan. Lägger man därtill att recensenterna kallar böckerna för experimentella så är det kört. Men som tur är så är det inte alltid känslan som får styra.

Så blev det med amerikanen George Saunders Lincoln i Bardo och sydkoreanska Han Kangs Döda och levande. Jag läste dem och är väldigt glad att jag inte följde min ”känsla”.

Lincoln i Bardo

Det är en lite torr och humoristisk ton som genomsyrar romanen. Så här inleds t.ex. boken:

På vår bröllopsdag var jag fyrtiosex, hon arton. Och jag vet vad ni tänker: äldre man (inte smal. Något skallig, förlamad i ena benet, trätänder)…  

Boken är också tyngd av Lincolns sorg. Det är en fantastisk skildring av en förälders sorg över sitt döda barn, men också barnets sorg över att inte längre vara en del av förälderns värld. Det är hjärtskärande. Kyrkogården är full av röster, de bråkar, tjatar och minns. Romanen är också full av citat ur brev och tidningsurklipp från tiden. Detta ger en fin tidskänsla åt boken. Tre själar, en Vollman, en Bevins och en pastor som heter Everly Thomas kommer att hjälpa Willie Lincoln och hans pappa. De tre sinsemellan olika själarna gör vad de kan för att försona Willie med döden och försona hans pappa presidenten till livet. För båda befinner sig i ett märkligt stadie där den ena av kärlek vill stanna kvar i jordelivet och den andra ta sitt liv för att förenas med den andre i döden.

Döda och levande

Nu till mitt andra boktips sommaren 2018. ”Det ser ut att bli regn”. Så inleds Döda och levande och denna inledning ger uttryck åt den ganska lågmälda vardagliga ton som sträcker sig genom boken. Ramberättelsen till Döda och levande är ett stycke historia som få känner till. I maj 1980 så utmynnade några arbetare och studenters demonstrationer i staden Kwangjuu en massaker där den diktatoriska och auktoritära regeringen som just fått makten satte in polis och armé. Det är upprorets första dag och vi får följa den femtonårige högstadiepojken Dong-Ho som irrar runt i staden och letar efter sin kompis. Han hamnar i en idrottshall där man samlar de döda på hög. Pojken hjälper till att identifiera och sätta nummerlappar på de döda kropparna. Det slutar med att han ser sin egen döda kropp på högen. Även i denna bok så talar de döda. Det är avskalat, rått, och våldsamt och samtidigt beskrivet på ett så alldagligt sätt att autenticiteten i beskrivningarna blir total.

För hur kan en vanlig söndag förvandlas från att vara dagen då man spelade badminton till en dag då man ser lik köras iväg i sopbilar? Hur kan ett legitimt uppror där studenter går ut på gatorna med hemgjorda banderoller under några dagar en vår, sluta med att de huggs ner med bajonetter och skjuts med händerna över huvudet?  Det är en berättelse om ett övergrepp där tiden på något vis stannats upp under och i själva övergreppet av författaren.  Det kusliga är hur väl Han Kang med så små medel får fram rädslan hos människorna. Hur fort det går att bli sådan som makten vill att man ska bli. En leksaksfigur. För tänk om allt bara var inbillning? Kanske fanns aldrig barnen, föräldrarna, de fria orden som censuren raderade. Är drömmarna till och med andetagen en illusion? Och så är det döden själv. När blir man ett minne? Både döda och levande ges röst. Det är så mycket med den här boken som är bra. Våldet, sorgen och grymheten men framförallt kärleken.

Det är inte helt lätt att beskriva exakt vad som gör de här båda romanerna så väl värda att läsas. Det skulle i så fall vara att det är längesen jag läste någon bok som var så full av kärlek som båda dessa båda böcker är. Och som trots sina tunga innehåll ger dig en så stark känsla av att vara vid liv.