Böcker om oglada människor

Här kommer tre tips på böcker som handlar om människor med riktigt jobbiga liv, och som allihop måste benämnas som verkligt oglada!

Paula Fox
Förtvivlade människor
”Den här var ju inte vidare munter” sa två kompisar till mig efter att vi hade sett filmen ”Happiness” i slutet av 90-talet. Så skulle man också kunna säga efter att ha läst Paula Fox ”Förtvivlade människor”. Men precis som i fallet då jag såg ”Happiness” så kände jag en för mig sällsamt stark fröjd. Handling: gift, medelålders, övre medelklasspar, tillhörande kultureliten i New York håller på att tappa fotfästet. Utlösande faktor till händelseförloppet: frun blir klöst och biten av en hemlös katt som hon brukar mata trots sin makes motstånd. Boken är träffsäker, rolig och hemsk. Huvudpersonernas desperation känns ända in i märgen – de är verkligen förtvivlade människor! Och språket. Detta bisarra kammarspel är skrivet på en sval och precis prosa som resulterat i att jag läste den tre gånger.

Denis Johnson
Jesus son
Vet inte riktigt vad det är med den här boken som är så fängslande, men det är den! Tror att det är blandningen av svärta och humor och att Fuckhead (som huvudpersonen heter) och de människor han omger sig med är så absurda, men utan att man för den sakens skull tappar lusten att fortsätta följa dom. Man vill fortsätta läsa om dom trots att dom knarkar, super, hallucinerar och brukar våld. Trots deras tillkortakommanden så finns det något sårbart, nästan rörande över vissa scener. Språket är hårdkokt och direkt. Känn på den här meningen: ”Jag sökte jobb eftersom folk verkade tycka att jag borde söka jobb och när jag fick ett trodde jag att det gladde mig eftersom samma folk- rådgivare och Anonyma Narkomaner och såna – verkade tycka att ett jobb var något glädjande”.

Deborah Levyn
Simma hem
Den här boken tror jag man tycker mycket om eller så avskyr man den, det verkar inte finnas något mellanting. I ett utlåtande som jag läst om boken skrev läsaren indignerat att: ”I tonen påminde den om feel-good-böcker, men den var inte ett dugg rolig”. Och det är just detta som jag tror att man antingen stör sig på eller gillar. Handling: Två londonfamiljer har hyrt ett sommarhus med pool tillsammans i en by i bergen ovanför Nice. Joe, känd poet, hans hustru Isabel, krigskorrespondent och deras 14-åriga dotter Nina samt vännerna Mitchell och Laura. En morgon flyter en ung kvinna med ansiktet nedåt i poolen. Först tror de att hon är död och hon ”räddas” av Isabel. Men Kitty Finch som kvinnan heter är allt annat än död. Hon flyttar in i villan och de till ytan stabila människorna börjar bete sig allt underligare Dom försöker desperat nå varandra men oftast misslyckas det totalt. Det som skulle blivit en försoning eller en förklaring till missförstånd utmynnar i sarkasmer som sårar och tillintetgör. Det är sorgligt men också stundtals riktigt roligt.