Bergtagen

Marie Hermansons böcker brukar jag alltid läsa, ända sedan hennes första novellsamling Det finns ett hål i verkligheten. Hon skriver nästan alltid berättelser som är vardagsrealistiska samtidigt som det finns magiska eller surrealistiska inslag. Men det är aldrig tokroligt eller tramsigt. Det finns alltid en mörk kärna.

I nya romanen Himmelsdalen är stämningen lätt surrealistisk redan från början. Det handlar om Daniel och hans enäggstvilling Max som alltid haft ett komplicerat förhållande till varandra. Max är manipulativ och äventyrlig, Daniel lite planlös och osäker.

En dag får Daniel ett brev från sin bror där han berättar att han vistas på ett vilohem i schweiziska alperna. Han erbjuder sig att betala en resa så att Daniel kan hälsa på och eftersom Daniel har dåligt med pengar efter att ha hankat sig fram på lärarvikariat tar han chansen att få en billig semester.

Vilohemmet Himmelsdalen visar sig vara idylliskt. Max har en egen stuga i ett naturskönt område och kan fiska och ta det lugnt på dagarna. Han är överarbetad och behöver egentligen mest vila ut. Men det är dyrt och Max kan inte betala räkningen och åka därifrån. Han föreslår Daniel att de ska byta plats med varandra några dagar så att han kan ordna fram pengar. Men dagarna går och Max kommer inte tillbaka…

Jag tyckte att den här boken var oerhört spännande. Himmelsdalen som verkade så idylliskt blir mer och mer hotfullt och mystiskt. Vilka är patienter och vilka är vårdare? Varför är det så svårt att ta sig därifrån? Vem är vän och vem är fiende? Är det alla andra det är fel på eller är det Daniel själv som är galen? Man får svar på allt så småningom, men det bästa är vägen dit.

Dessutom får man några djupare funderingar längs vägen om ondska och godhet och om man verkligen har något val när det gäller ens personlighet. Daniel och Max är olika men kanske ändå lika.