Båten

Jag är själv ingen båtmänniska men jag upplever att romaner om båtfärder har en speciell spänning i sig – hur utelämnade karaktärerna är inför naturen och hur människans villkor bryts ner till det mest grundläggande: törsten, hungern, den brännande solen, smutsen. Det är också något speciellt i att vara en grupp människor mitt ute i ingenstans. Ingenstans att gömma sig, inga andra att vända sig till, ett slags slutet samhälle.

Allt det där fick jag också i Båten som handlar om en segling över Atlanten, från Kapstaden till Brasilien. Det är vågorna, matlagningen, saltet och pratet som tar plats. Men det som särskiljer Båten från andra havsberättelser är att Lotta Lundberg skriver om en kvinnlig kapten och hennes helt kvinnliga besättning. När läsaren först möter kaptenen så pratar hon om sitt feministiska båt-projekt för några manliga sjömän. Deras reaktioner är inte viktiga utan det är Adas, den yngsta matrosen på båten, reaktion som betyder något. Hon är förväntansfull och inspirerad vilket smittar av sig. Ett äventyr väntar och det kommer att vara helt utan män.

Jag kan först tycka att det hela känns lite ålderdomligt. Kvinnor kan, kvinnor behöver inte män, det är väl redan etablerat? Samtidigt återkommer just kvinnoseparatism på tapeten då och då. När Statement-festivalen, festivalen helt utan män, hade premiär 2018 blev det en utdragen diskussion i det publika om huruvida det var okej att utesluta män ur rum. Så kanske handlar frågan inte om huruvida kvinnor kan utan snarare om kvinnor får. I den här boken får dem. Det blir inte heller någons slags utopi där allt går perfekt bara för att inga män är med. Besättningen kommer ofta inte överens, de bråkar, svär och snackar skit. Två av dem blir också kära i varandra vilket leder till ännu mer konflikt. Det är olika erfarenheter och olika åsikter och väldigt mycket prat.

Detta är en kollektivroman där flera karaktärers röster och inre tar plats. På något vis minns jag gruppen i sig som en slags huvudkaraktär. Hur den utvecklas och förändras, hur den bryts upp och sluts samman. Hur den reagerar på de yttre omständigheterna och på misstagen hos individerna. Det är som något levande i sig, och inte ens den regerande kaptenen kan kontrollera den (fast hon försöker med alla medel hon har).

Det är också en roman som tar upp coronaviruset på ett sätt som inte tråkar ut. För visst är det inte bara jag som tröttnat lite på att läsa om pandemin? När jag läser fiktivt vill jag oftast fly verkligheten, inte älta den. Men Lundberg lyckas göra spänning av det, från när den först nämns som “något slags virus från Kina”, tills att den blir verklighet och tvingar besättningen att helt ändra sin plan. Hon stannar inte heller allt för länge i det, snabbt händer något annat som tar fokus.

Jag tyckte att Båten var väldigt underhållande, speciellt spännande blir den mot slutet. Båten finns även både som e-bok och ljudbok på Libby.