Argast, starkast, skörast
Jag är tokig i kvinnliga singer-songwriters. Gärna de ”traditionella” som sjunger sorgset vid ett ett piano eller med en gitarr. Som Joni Mitchell och Tori Amos.
PJ Harvey är inte alls sån. Hon påminner mer om Patti Smith, kompromisslös, expressiv mer än introvert. Hon vågar vara både vacker och ful. I början på 90-talet lät hon mest arg men hon har faktiskt förnyat sin stil för nästan varje skiva hon gjort.
Första gången jag såg henne var på 120 Minutes, MTV-programmet med alternativ musik. Jag hade aldrig sett något så rått. Håret såg vått ut, munnen oregelbunden och enorm. Och så sjöng hon aggressivt och fort som om hon ville hinna med en fyraminuterssång på drygt 2 minuter ackompanjerad av en vrålförbannad elgitarr.
1995 var hon betydligt mer glamorös. Guldoverall, rött läppstift, och betydligt mer melodiösa och instrumenterade sånger.
Framme vid 1998 kändes hon nästan som en traditionell popsångerska med låtar som lät som radiohittar.
Och där någonstans tappade jag intresset. Tills en kollega sa till mig år 2007: ”Har du hört PJ Harveys nya skiva? Hon har gjort en finstämd samling sånger vid pianot.”
Det lät ju fantastiskt spännande. Hur låter det när någon som är så explosiv bestämmer sig för att sätta sig vid pianot och göra just en sån sorglig ”kvinnlig-singer-songwriter-öppnar-sitt-hjärta-vid-pianot-skiva” som jag aldrig trodde att hon skulle göra?
Skivan heter White Chalk och svaret är att det blir helt unikt. Visst är det ett lugnt piano, och visst är det sorgliga utelämnande texter om lidande:
Because all of my being is now in pining
All of my being is now in pining
What formerly had cheered me
Now seems
Insignificant
Insignificant
Men hon sjunger också hela tiden strax ovanför det läge där hennes röst är avslappnad. Och hon tar i så det skär i en fast musiken är långsam. Lyssna på klippet så förstår du! Det här är musik som kräver lite grann av sin lyssnare, inte något gulligt man kan ha på i bakgrunden.
Nu har hon precis släppt den fantastiska Let England Shake och kanske borde jag ha skrivit om den. Enligt många kritiker är det den bästa, mest varierade skivan hon har gjort. Arg och politisk sjunger hon suggestiva anti-krigiska texter som ”The words that maketh murder”. Men det är lång kö på den och jag tycker gott att man ska ge White Chalk en chans medan man väntar!
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
Ett svar till “Argast, starkast, skörast”
Grejen är bara den att Polly Jean har snott sin bag ifrån Captain Beefheart och Tom Waits. Captain Beefheart och Tom Waits är originalen, Polly Jean är en kopia. Men du kan ju givetvis digga henne ändå! – Trots att hon är en kopia. 🙂
Själv så tycker jag – om vi snackar feminina singer-songwriters att 1970-tales Emmylou Harris är bäst! På senare tid, dock, går hon på tomgång. Det vill säga upprepar sig själv. Men på 70-talet, då minsann var hon drottning!
Allmän reflektion: hur kommer det sig att sååå många feminina singer-songwriters lirar ungefär samma ackord, i ungefär samma tempo, med samma uttryck? Kan någon svara på det?
Thank you!