Ansiktena

Tove Ditlevsen skriver så bra!

Jag sträckläste hennes Köpenhamnstrilogin förra sommaren, Barndom ; Ungdom ; Gift. Det var en stark läsupplevelse, som bygger på författarinnans eget liv. Hon skriver så direkt, rakt på sak och utan någon sentimentalitet eller självömkan, trots att denna trilogi rymmer så mycket sorg, smärta och självdestruktivitet.

Ansiktena gavs ut 1968 och har nu kommit ut för första gången på svenska. Den är så modern och före sin tid. Ditlevsen tar upp något så tabubelagt som att gå in i en psykos och beskriver hur huvudpersonen hamnar på ett sinnessjukhus, som det hette på den tiden. Hon beskriver hur författarinnan Lise Mundus, som är hennes litterära alter ego, drabbas av ett sammanbrott och går in i en värld där det inte går att skilja på vad som är verkligt och vad som bara finns i hennes eget huvud.

Rösterna talar till henne, genom en mikrofon som ligger inbäddad i hennes kudde och de ger sig också tillkänna genom sjukhusets rör och ventiler. Hon ligger bältad på en sluten avdelning och vågar varken äta eller dricka eftersom hon tror att maten är förgiftad. Lise blir mer och mer uttorkad och verklighetsfrånvänd.

Det är ett gripande, utlämnande trauma som vi läsare får ta del av, en skrämmande värld där vi får inblick i sjukdomens lömska grepp om Lises tankar. Ansiktena är ett återkommande tema i romanen och som har gett boken dess titel. Ansikten som byter skepnad, olika versioner av samma person, ett original och en kopia. Vem står framför Lise? Är det någon som döljer sig bakom masken? De förrädiska, förföriska ansiktena, som man också kan tvingas dela med andra.

– Men vet ni inte att alla människor finns i flera utgåvor precis som i böcker? Det tas kopior av dem på kontoret för de hemliga kartoteken.

Ditlevsens bildspråk fascinerar mig. Hon skriver som ingen annan. Det är så genuint och personligt, som när hon beskriver förmiddagens ljus:

Fram på förmiddagen hade ljuset blivit gammalt. Det hade ett gulnat, visset sken som på bleknande amatörfotografier undanstoppade i en låda som ingen öppnar. Solen var dold bakom grå, hopflytande moln, och himlen sände ut en fadd, unken lukt likt andedräkten hos människor som inte äter något.

Eller när hon beskriver natten:

Bakom henne stod den instängda natten och jäste som en igenkorkad sylt som det inte kom luft till.

Jag blir överrumplad över hur språket tar helt nya vändningar och uttryck för att gestalta en känsla eller stämningsläge. Ditlevsen får mig att gå in i den sjukes villfarelser och jag blir osäker på vad som faktiskt har hänt och vad som bara utspelas i Lises inre värld. Har hennes man ett förhållande med hennes äldsta dotter? Försöker maken och hushållerskan ta kål på henne? Är det faktiskt så att de önskar livet ur henne? Vill doktor Jörgensen henne verkligen väl, eller är även han delaktig i komplotten mot henne? Frågorna är många och vi anar att under den kaotiska ytan döljer sig svaren.

Det här är en bok som egentligen inte ska beskrivas, utan den ska läsas och upplevas.

 

Böckerna i Köpenhamnstrilogin finns även tillgängliga digitalt via appen Libby.