Annicas topp 3 2017

Familieepos av Johanna Frid och Gordana Spasic

Familieepos av debutanterna Johanna Frid och Gordana Spasic är bland det bästa och mest fascinerande jag läst på länge. Det är en lång, sammanhållen dikt om familjen som social form och konstruktion, samskriven av de båda författarna. Formen i sig är intressant: det kollektiva skrivandet, med två diktjag som skildrar varsin uppväxt och nutid men som gränslöst och fullkomligt flyter in i varandra och blir till en samstämmig erfarenhet, trots skillnaderna i detaljerna. Att dikten dessutom skrivs fram omväxlande på danska och svenska gör den än mer originell, varför det tilltaget fängslar mig ytterligare kan jag inte riktigt förklara. Frid och Spasic dissekerar lågmält men brutalt familjeutopin som social konstruktion och den utsatthet och vilsenhet som följer när familjen faller sönder, upplöses av missbruk, svek och oförståelse. Resultatet är en experimentell, rytmisk och musikalisk dikt om barndom och vuxenhet, kärlek och ensamhet, biologi och blod.

Godmorgon, Midnatt! av Jean Rhys

I den mån man får säga att man har en favoritförfattare så är nog min Jean Rhys. Jag har liksom bestämt mig, och kanske är det delvis ett taktiskt beslut för att slippa bli överrumplad, att snabbt kunna ge ett svar om någon skulle fråga. Jean Rhys, född på den västindiska ön Dominica år 1890, blev uppmärksammad på 60-talet när hennes roman Den första hustrun (senare utgiven som Sargassohavet) kom, som bygger på Charlotte Brontës viktorianska roman Jane Eyre. Rhys gör en sorts postkolonial och feministisk omskrivning från marginalen genom att låta Mr Rochesters första hustru Antoinettes historia ta plats. Antoinette, som i Brontës roman är skogstokig, inlåst på vinden och omdöpt till Bertha. Boken blev en stor succé och Jean Rhys stora genombrott.

Rhys skrev emellertid fyra romaner redan i slutet av 20-talet, början på 30-talet men som då betraktades som sjaskiga, självbiografiska och miserabla kärlekshistorier som snart glömdes bort. De här tidiga romanerna kretsar allihop kring kvinnor som lever i samhällets periferi, i lumpna hotellrum, inte sällan med alkoholproblem, beroende och utnyttjade av män som hatar dem. De beskriver en kvinnlig erfarenhet och en historia som inte hade en plats i finlitteraturen, än mindre i samhället. Det som gör Jean Rhys författarskap så genialt, modernt och rentav revolutionärt är hur hon handskas med sina hjältinnor. Istället för att behandla dem som rena offer för de fruktansvärda omständigheter de lever i så ger hon dem en röst – en självironisk och klarsynt stämma, ibland framskriven kursivt i en sorts parallell berättelse mellan raderna. Hon ersätter kvinnorna för det de har förlorat genom att skänka dem agens och självbestämmande, om än så bara inuti texten, i deras inre, i blicken på sig själv.

Jean Rhys var så långt före sin tid och när hennes tidiga romaner kom upp till ytan igen på 60- och 70-talet blev de snabbt omskrivna och hyllade som modernistiska och feministiska mästerverk, dessutom skrivna ur ett klassperspektiv som är ovanligt för kvinnoskildringar från den tiden. När Modernista nu ger ut Godmorgon, Midnatt! från 1939 i vacker nyutgåva med förord av Arazo Arif ser jag bara det som ett tecken på att Jean Rhys är och förblir ständigt aktuell. Då har jag inte ens nämnt hennes språkliga skicklighet och skärpa! Det får bli en annan gång.

Green girl av Kate Zambrero

Kate Zambreno är en amerikansk författare född 1977. Förra året utkom hennes Hjältinnor på svenska, som är en lika delar essäistisk, dagbokslik och litteraturvetenskaplig översikt över ett antal kvinnliga 1900-talsförfattares liv och verk, däribland Zelda Fitzgerald, Anaïs Nin, Jane Bowles och nyss nämnda Jean Rhys. En riktig pärla, och när jag i somras fick veta att hennes Green girl nyss hade utkommit på svenska fullkomligt kastade jag mig över den.

Green girl är till skillnad från Hjältinnor till formen en roman. I centrum står Ruth, en amerikanska i 20-årsåldern bosatt i London. Hon arbetar på lyxvaruhuset Horrids, en (får man anta) satirisk twist på Harrods, i parfymdisken där hon med påklistrat leende kränger sötsliskiga kändisparfymer med namn som ”Desire”. Ruth, som är berättarjaget, är lika viljelös som rotlös, utled och alienerad i en främmande storstad, ständigt betraktad av värderande blickar – inte minst hennes egen. Det är med smärtsam träffsäkerhet som Zambreno skildrar en ung kvinnas upplevelser och utsatthet, fast i en monoton loop av meningslöst arbete och menlösa förbindelser, allt nedhamrat i korta, poetiska meningar, sprängfyllda med ömsom frustration, ömsom likgiltighet. En helt perfekt roman i genren feelbad, helt enkelt.