Alltings början

Hon ligger med kändisar. Hon skriver feministiska krönikor i stora dagstidningar, får göra sommarprogram i radio och är sin generations röst på 90-talet, när håret skulle vara långt och platt och en sliten flanellskjorta på en heroinsmal kropp var det snyggaste man kunde tänka sig.

Men hon är också olyckligt kär i Victor Schantz, en festfixare som är ”Stockholms vackraste man” samtidigt som han är lite för gammal för henne och har en ålderdomlig mustasch. Med honom är hon inte självsäker alls utan följer hans minsta nyck. Kommer när han ringer, går när han vill att hon ska gå. Står ut med örfilar och förnedrande ord medan de har sex. Blir aldrig officiell flickvän, aldrig ens presenterad för hans vänner.

Och som läsare undrar man. Vad är det som driver henne? Ingenting verkar imponera Saga. Hennes mamma var radikal feminist på 70-talet och har värdesatt sin egen och Sagas självständighet högst av allt. Pappan är frånvarande både fysiskt och själsligt. Så Saga kan formulera sig och föra sig men är hela tiden distanserad och märkligt oengagerad. Rastlös och märkligt hemlös bor hon en period i Paris, åker på musikfestivaler, har relationer med klasskamrater och gifta män ur kultureliten, gör flera aborter, men kommenterar det knappt. Som om hon är en desillusionerad 50-åring snarare än en 19-åring som upplever allt för första gången.

Det är bara Victor som berör henne på djupet. Kanske för att han är ännu mer avstängd. Som om de i den stelfrusna ordkargheten i hans sovrum ändå känner igen varandras innersta.

Och man borde kanske tycka synd om Saga, men samtidigt är hon sådär odrägligt självklar med sitt medfödda kulturella kapital som tar för givet att hon kan försörja sig som journalist, trots att hon inte har någon utbildning. Som tar för givet att hon ska bli tagen på allvar. Som aldrig skulle överväga ett vanligt sommarjobb på donken eller oroa sig för sitt utseende. Det är svårt att se henne som ett offer.

Alltings början av Karolina Ramqvist är inte en självklar bok med en självklar sensmoral. Och just det gör den spännande. Perfekt för läsecirkeln eller om man själv vill ha en bok som stryker mothårs och ställer mer frågor än svar.

Spännande läsning är det nämligen! Välskrivet och nyanserat med en del intressanta reflektioner, eller just brist på reflektion i många fall. Speciellt fascinerande är det nog om man som jag är jämnårig med Saga (och författarinnan som man får förmoda att Saga baseras på till viss del, speciellt som framsidan föreställer henne) och minns modet och stämningen från mitten av 90-talet.

Dessutom får man lite oväntat ett feelgood-slut.