Sibyllan

Sibyllan (1956) är en inte lika uppmärksammad bok av Pär Lagerkvist som till exempel Bödeln, Gäst hos verkligheten och Dvärgen. Jag fick syn på boken efter att den kommit i fint nytryck till fyrtioårsminnet av Lagerkvists död 2014. Som andra verk av Lagerkvist blir jag berörd av Sibyllan, som bär på stor dramatik och starka känslor. Hela känslospektrat spelas ut: Läsaren får ta del av förälskelse, sorg, skräck, ondska, ensamhet…

Lagerkvist fick nobelpriset 1951 med motiveringen: ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor”. Inte sällan anar man att Lagerkvists svar har med gud att göra: I Sibyllan löper brottandet med gud som en röd tråd, och genom det reflekteras människans tillvaro och villkor.

Huvudpersonen (Sibyllan) är en flicka från enkla förhållanden som på grund av sin speciella personlighet blir upptagen som orakel i templet i Delfi. Myten om Delfi och en annan antik myt vävs samman i berättelsen. Uppgiften för oraklet är att försättas i extas och genom det låta gud komma till tals genom henne. Människorna runt henne anser att hon lyckas med uppgiften och läsaren får veta att hon själv tycker sig känna guds närvaro och kärlek under extasen. När den känslan är begränsad till tiden hon sitter i orakelstolen frågar hon sig om gud kanske inte är den hon önskar, kanske är han även eller mestadels ”oro och ofrid och otrygghet”.

Snart kommer hon träffa på en man och uppleva en annan typ av kärlek. Är det kanske detta hon längtat efter? En följd av förhållandet blir emellertid att hon förlorar förmågan att låta gud tala genom henne, vilket hon förstår som ett straff.

I större delen av romanen är huvudpersonen ung men ibland får vi ta del av hennes avskilda tillvaro som gammal – vilket är den punkt som historien berättas ifrån – där hon ställer frågor om livet och människorna, utifrån sina egna erfarenheter som ung kvinna. Ibland kan svaret anas redan i frågorna: ”Är människorna verkligen så onda? Har inte mitt eget bittra öde fört mig vilse vid min egen dom över dem? Jag vet inte, för jag träffar inga människor mer. Men jag har tänkt så i min ensamhet.” Människans ondska är inte ett nytt tema för Lagerkvist. Dvärgen från 1944 kan beskrivas som en studie i ondska och grymhet. Hemsk men fantastisk.

Man kan också säga att Sibyllan är en berörande skildring av ett kvinnoöde. Den unga kvinnans längtan efter mening och gemenskap som hon tillfälligt finner i orakeltemplet och senare i en annan människa. Hon drivs in i ensamheten när de här två sfärerna – kärlekslivet med en människa respektive med gud – tycks utesluta varandra.