2 x Gillian Flynn

De två böckerna som Gillian Flynn skrivit innan har samma sorts smarta vändningar och osympatiska karaktärer men utspelar sig i betydligt ruffigare miljöer och med trasigare människor. Missbruk, satanism, självskadebeteende, fattigdom.

Mörka platser

Mörka platser handlar om Libby Day. Hennes satanistiske bror mördade hennes systrar och mamma när hon bara var 7 år. Driven av läkare och poliser vittnade hon mot sin bror trots att hon egentligen inte riktigt sett vad som hände. Som vuxen börjar hon ifrågasätta sig själv och letar reda på alla som kunde haft med mordet att göra. Hon besöker sin bror i fängelset, hittar sin pappa, söker upp sin brors gamla vänner och flickvänner.

Och samtidigt får man som läsare tillbakablickar till den där ödesdigra dagen och natten och allt som hände före morden. In i det sista gissade jag på olika mördare. 

Det som känns annorlunda är att Libby verkligen är en anti-hjälte. Hon snattar oavbrutet, vägrar jobba, är allmänt aggressiv och svår att ha att göra med. Och ju mer man får veta om hennes uppväxt desto mer förstår man henne. Pappan är en alkoholist som bara tänker på sig själv, mamman utarbetad och skuldsatt gör allt för att få behålla sin bondgård och orkar inte riktigt ta hand om sina fyra barn, mostern som tar hand om henne efter morden gör sitt bästa men Libby gör sig omöjlig där.

Så det är en mörk berättelse på många sätt, inte bara morden utan också hopplösheten runtomkring. Men det är också oerhört spännande och engagerande. En bok man riktigt lever i så länge den varar. Såpass att jag omedelbart efteråt kastade mig över:

Vassa föremål

Vassa föremål går just nu som serie på HBO och har fått mycket uppmärksamhet. Så inte konstigt att det känns filmiskt när man läser.

Här handlar det om Camille, en journalist som återvänder till sin hemstad Wind Gap för att skriva om morden på två unga flickor. Det är en småstad som är djupt präglad av sin största industri: fläskkött, som också är det som gjort Camilles familj rik. Allting luktar och är våldsamt. Det är en plats där gängvåldtäkter på 13-åringar inte anmäls och en plats där alla verkar dölja något. Det är som ett Twin Peaks utan magi och körsbärspaj. Eller kanske Laketop i serien Top of the Lake.

Camille är i tidiga trettioårsåldern precis som Libby och är ännu mer självdestruktiv. Hennes kropp är full av ärr efter att hon skurit in ord på sin hud och när hon inte skär sig dricker hon eller tar droger. I Wind Gap får hon bo hos sin mamma och styvfar och det förflutna kommer snabbt ikapp henne. Inte minst i kontakten med den 13-åriga halvsystern Amma, en brådmogen flicka som leder sitt eget kompisgäng med grymhet.

Det här är så skickligt! Det är jakten på en mördare men ännu mer en spöklik vandring ner i det mörkaste självet.