Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Villette". Modernista förlag.

Villette – en bortglömd pärla

Publicerat 2 december 2015 | Av |

Det är lätt att tro att systrarna Brontë bara skrev en roman var. Men riktigt så enkelt är det inte. Här kommer tips om en lite mer okänd roman som är väl värd att läsa för den som älskar Jane Eyre.

Charlotte BrontëVillette har inte översatts till svenska sen den först kom ut på 1850-talet. På originalets engelska med många franska inslag har den inte varit så lättillgänglig för oss läsare i Sverige. Nu är den äntligen nyöversatt av Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling och den har dessutom gott om fotnoter som bland annat förklarar alla bibliska och mytologiska anspelningar.

Medan Jane Eyre på många sätt är en romantisk saga om kärlek med förhinder och ett lyckligt slut är Villette en betydligt mörkare och mer realistisk berättelse.

Huvudpersonen, Lucy Snow, påminnner om Jane Eyre genom att vara föräldralös, fattig och alldaglig. På egen hand försöker hon skapa sig ett drägligt liv, inte genom att gifta sig rikt, vilket hon inte har några förhoppningar om, utan genom att arbeta. Efter att ha arbetat för en äldre reumatisk kvinna får hon ett blygsamt startkapital som räcker för att Lucy ska kunna ta sig till den franskspråkiga (fiktiva) staden Villette där hon får arbete på en skola och så småningom börjar undervisa i engelska.

Charlotte Brontë arbetade själv en period i Belgien på en skola och där blev hon allvarligt förälskad i föreståndaren, en gift man. Under lång tid skrev hon passionerade brev till honom i förhoppning att få något tecken på att han kände likadant. Det är troligt att romanen Villette delvis bygger på den erfarenheten (Charlotte Brontës allra första roman The Professor handlade också om att vara lärare på en skola men den blev refuserad till en början och gavs ut först efter hennes död).

Man kan se romanen Jane Eyre, hennes debutroman, som dagdrömmarna om den besvarade kärleken, och Villette som en mer realistisk bearbetning av livet som ogift kvinna. Det är den fjärde romanen hon skrev och den sista hon avslutade. Porträttet av huvudpersonen är trovärdigt och fokus ligger allra mest på Lucy Snows personliga utveckling, hennes tankar kring religion och kön och om hur svårt det är att intala sig att man ingenting förväntar sig. Det är ett porträtt av en verkligt ensam och utsatt människa, som kanske, kanske inte, kommer hitta någon som vill vara hennes vän.

Hon intalar sig att hon är beredd på ensamhet, att hon vet att kärlek inte är för henne, att hon är en lugn och sansad person och att hon inte har några yrkesmässiga ambitioner. Men hon är en klassiskt opålitlig berättare, med långt mer temperament och kraft än hon vill erkänna och hon förälskar sig inte bara en utan två gånger.

Det är en lång roman och allt känns inte lika relevant, som de många religiösa diskussionerna där Lucy jämför protestantism och katolicism, en ganska oengagerande spökhistoria och en sidohandling med en omogen elev som jag mest irriterar mig på.

Men vissa stycken är fantastiskt skrivna och det är fascinerande hur Charlotte Brontë kunde vara så modern, så psykologiskt insiktsfull, flera år innan Freud ens var född. Här finns till exempel inre dialoger mellan Förnuftet och Känslan (överjaget och detet?). Det är en roman som berör och engagerar och det är spännande ända fram till sista sidan eftersom slutet är så oförutsägbart. Ett absolut måste!