Att ha eller inte ha?
Precis som att de flesta som inte väljer eller kan få barn ibland fantiserar om hur det barnet hade varit, fantiserar nog många som har barn ibland om hur livet hade varit utan dem.
Och detta handlar Vi måste prata om Kevin. Och frågan om hur den ambivalensen kan påverka ett barn.
Eva Khatchadourian är en kvinna som är osäker på om hon vill barn men hennes pojkvän Franklin är angelägen och de får en son, Kevin.
Kevin är inte ett barn som får Eva att ändra sin inställning. Hon försöker vara en bra mamma men får ett dåligt utbyte av det. Kevin vägrar amma, han får kolik, han är sen med att prata och är aldrig gullig eller kärleksfull. Hon misstänker autism men läkarna ser inget fel. Hon längtar tillbaka till tiden som barnlös när hon drev ett förlag som gav ut reseböcker hon researchade och skrev själv, och säger det ibland till Kevin.
När han blir tonåring planerar och utför han en skolmassaker med armborst.
Hela boken är i brevform. Eva skriver brev till Franklin, som hon inte längre lever med. Allt har alltså redan hänt och breven blir ett slags försvarstal där Eva visserligen tar på sig en del av skulden för vad som hänt men också vill förklara och visa allt det Franklin aldrig lade märke till. Kevins förstörelselusta, känslomässiga avstängdhet och sadistiska beteende visar sig nämligen tidigt. Redan på dagis övertalar han en flicka att klia sina eksem blodiga och när han blir lite äldre är han ensam med sin lillasyster när hon förlorar sitt öga på ett mystiskt sätt.
Frågan är hur mycket vi kan lita på Eva. Hon har ju också allt att vinna på att framställa Kevin som en psykopat och ibland lyser det igenom att hennes tolkningar av olika situationer inte riktigt stämmer. Och är det så att Kevin gör vad han gör för att få uppmärksamhet från sin mamma? Om han inte får hennes kärlek kanske han kan få någon rekation i alla fall. Eva är den klassiska opålitliga berättaren.
Samtidigt finns det gott om ambivalenta mammor vars oönskade barn inte blir massmördare.
Författaren Lionel Shriver lämnar skuldfrågan öppen och det är just det som gör boken intressant. Vad är arv och vad är miljö?
När man läser ”skolmassaker” i beskrivningen av en bok kan man tror att det handlar om en slags politisk och psykologisk analys av skolmassakern som fenomen, eller att det ska vara en bok skriven i ”sann berättelse”-stil. Så är det inte alls. Jag misstänker snarare att det här är Lionel Shrivers uppgörelse med sitt eget livsval att leva barnlös. Dedikationen ”Till Terri; Ett ’i värsta fall’ som vi båda har undkommit.” antyder det.
Nu finns boken också som film att låna hos oss med Tilda Swinton i huvudrollen. Fantastiskt foto med rött som ett återkommande tema och Swinton är fantastisk. I varje scen syns det att hon är bruten, att hon hellre varit död men att hon fortsätter leva nästan som en botgörelse. Men där boken kan intellektualisera och komma med hundratals intressanta reflektioner blir filmen nästan outhärdlig i sitt mörker. Man vet ju vad som hänt, det går inte att komma undan.
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
