Wayne Shorter
När jag fick höra den glada nyheten om att den amerikanska tenor- och sopransaxofonisten Wayne Shorter tilldelats 2017 års Polarpris i musik började jag genast inventera stadsbibliotekets skivsamling.
Summa sumarum konstaterar jag att Shorters karriär rymmer ett imponerande musikaliskt spann. Från att varit en lovande saxofonist i 1960-talets hårdsvängande bebopgrupper som Art Blakeys Jazz Messengers blev han en viktig pusselbit i den moderna jazzens mest inflytelserika grupp Miles Davis Quintet och utvecklades vidare till att bli en stilbildande kompositör och innovatör i fusiongruppen Weather Report för att under de senaste 15 åren med framgång ägna sig åt sin egen akustiska kvartett.
Trots att karriären bestått av ett oavbrutet utforskande i olika sammanhang finns det få saxofonister idag som är så lätta att känna igen. På några få toner går det att identifiera att det är Shorter som spelar – vare sig det handlar om ett ösigt solo i Miles Davies Quintet eller en bakgrundsslinga i Joni Mitchells musik. Att skapa ett såpass unikt musikaliskt språk är det få som uppnår. Förutom saxofonens något råa klang tycker jag att storheten ligger i att Shorter aldrig låter teknisk briljans stå i vägen för musiken. Snarare kännetecknas hans spel av ett inlyssnande där sökande efter samspel med de övriga musikerna höjer den musikaliska helheten. Även Shorters kompositioner är ett bidragande faktum till hans ställning och har haft stor betydelse för att definiera den moderna jazzen. Än idag fyller de en viktig funktion i Shorters kvartett men befinner sig mer i bakgrunden då musikerna förhåller sig friare till låtarnas struktur. Ett musikaliskt grepp som skapar en gränslös musik där en tagning kan sträcka sig över en längre tid och innehålla fragment från flera låtar.
För dig som vill lyssna in dig på Shorter skulle jag rekommendera att du börjar med skivorna som släpptes i eget namn på det legendariska skivbolaget Blue Note Records i mitten av 60-talet, exempelvis Speak no evil och Juju. Dessa album tillhör definitivt höjdpunkter inom jazzhistorien, samspelet, låtarna och svänget är enormt. Även fusionbandet Weather Reports samlingsalbum Weather Report the legendary live tapes 1978-1981 håller absolut världsklass. Lyssna gärna på Shorters lekande sopransaxofon och samspelet med Joe Zawinuls synt, det är närmast telepatiskt. För den som vill läsa mer om Shorters musikaliska värld finns även självbiografin Footprints : the life and work of Wayne Shorter från 2007.
Som Polarprisets motivering lyder:
For Wayne Shorter, music is a means of learning more about all aspects of life and the universe. He has himself aptly described his work as drilling for wisdom.