Vi ses i mörkret

Jag minns också hur ball jag tyckte att min kusin var som några år senare åkte landet runt med sin bästis Verra för att följa Varanteaterns turné och se deras föreställning om och om igen. I sann Varanteaternanda gav de skådespelarna en purjolök som blombukett efter varje show. Så himla ballt.

Efter att Varanteatern splittrats och medlemmarna gått åt olika håll i livet skapade en av de gamla medlemmarna, skådespelaren och dramatikern David Wiberg, enmansföreställningen Svart tulpan där han gestaltade 16åriga Linnea. En dyster emotjej som kämpar med kompis-relationer, familjen, sin självbild och den ständigt närvarande hångel- och kärlekslängtan som nog många (i alla fall jag) kunde känna igen sig i. Föreställningen hyllades av såväl recensenter som publik och omarbetades snart därpå till en ungdomsbok; Dagboksanteckningar från ett källarhål, med vilken Wiberg debuterade som författare år 2013.

Vi ses i mörkret som kom ut i år är den fristående uppföljaren till debutromanen. Vi får nu möta 18åriga Linnea som är mitt uppe i sin första kärleksrelation med den ett år äldre killen Love, som efter deras första förälskelsesommar har flyttat till Gävle för att plugga. Linneas mamma går igenom en sorg efter Linneas mormors död och det är en förlust som påverkar hela familjen. En semesterresa till Grekland krockar med begravningsplanerna och Linnea vill i allt detta egentligen bara vara med Love Love Love.

Linnea skriver dagbok och tecknar serier om sig själv, hon har en konstutställning med några skolkamrater, försöker interagera med sina tjejkompisar vilket resulterar i plågsamt pinsamma och trevande replikskiften dem emellan. Men mest av allt väntar hon på sms, telefonsamtal eller en skype-date från pojkvännen i Gävle. Han är svartsjuk (på gränsen till sjukligt) och hon blir otrygg av hans nära relation till sitt ex, men både Love och Linnea försöker hantera svartsjukan och osäkerheten på ett sätt som känns moget och vackert trots destruktiviteten och mörkret som vibrerar mellan dem. Mörkret dissekeras av ungdomarna och de lyckas resonera öppet med varandra kring de svåra relationsfrågorna.

Boken är skriven i poetiska lösryckta stycken med dialoger som kanske är fantasier eller kanske är verkliga samtal som utspelar sig mellan Linnea och ma och pa, mellan henne och Love, eller med tjejkompisarna som verkar bli mer och mer frånkopplade från Linneas verklighet.

Eller snarare overklighet.

För det är svårt att avgöra vad som faktiskt händer och vad som bara sker i Linneas tankar. Hela boken är en sorts minnesbilder som spelas upp i Linneas huvud när hon sitter på långfärdsbussen mot Gävle och kärleken. Och vad som överraskar i allt detta allvar om död, vänskap och kärlek är att Linnea också är väldigt rolig. Tonen från Wibergs gamla humorgrupp Varanteatern ligger och lurar i bakgrunden mellan raderna och lockar till plötsliga gapskratt under läsningen.

Det är till formen en ganska svår bok, men också en vacker och lustfylld läsupplevelse som är värd besväret. Låna gärna boken på biblioteket och läs den till nästa bokcirkelträff som är den 10/10. Maila en anmälan till jonas.asp@kultur.goteborg.se om du tror att du kan komma så att jag och Jonas som håller i cirkeln vet hur många smörgåsar vi ska beställa till fikat. Allt är gratis och mycket trevligt.

God läsning!