Våra ben var starka
När vi planerade innehållet för våra bokpåsar med högläsningsböcker valde vi en lite mer filosofisk bok för varje påse.
Det är ingen saga, men inte riktigt en vardagsskildring heller. En fantasi eller dagdröm kanske, en verklighetsflykt. En hyllning till barndomen och friheten, en melankolisk skildring av livet i stan, eller en bitterljuv kombination av båda.
Det börjar med två barn som sitter i ett trapphus. Nånting hörs från lägenheterna, kanske en TV. Inatt var de ute och sprang.
Och som de har sprungit! Vi får se bilder från Grönland och Grötland, från Döda havet, och Legoland. Villa Villekulla, Kamomilla stad och Mumindalen skymtar förbi också. Och sen blir det rymden, men det räcker inte: ”vi kände att våra ben var starka, och fotsulorna”.
Bilderna i trapphuset är realistiska med detaljerade och vackra ansikten. Bilderna från språngmarschen är mer stiliserade. Många av människorna är bortvända. Legoland är stängt, skrotbåtar ligger och blöder, en fabrik har sprängts. På en balkong står två tanter och röker, vilket känns befriande i en tid när många barnböcker känns tillrättalagda och överharmoniska. Här skildras både det fula och det vackra, det verkliga och det som kommer från bokens värld, utan åtskillnad och bedömning.
Texterna är nästan det bästa. Som prosadikter med korta meningar skulle de fungera helt för sig själva.
Vi gick ut igen. Det var kallt nu.
Vi sprang ett par varv runt jorden
för att vi kände att vi ville.
Tre varv blev det.
Innan vi gick in.
Vad tycker barnen då? Min tvååring ville knappt läsa igenom den, min kollegas treåring älskar den och vill läsa om och om igen. Jag längtar efter att läsa den igen om ett år eller två.
Själv känner jag mig lite märkligt beklämd av de här barnen i det mörka trapphuset som fantiserar om sånt de läst om i böcker och sett på TV. Samtidigt känner jag en längtan till frihet och barndomens känsla av att kunna springa utan att bli trött.
Vi springer ingår i en av våra bokpåsar för högläsning. Läs mer om projektet läs ♥ högt här!