Vackra kostymer och slapstick

Omslaget till Mysteriet i Slack Bay signalerar kostymfilm från – mellan tummen och pekfingret – sekelskiftet 1900. Finklädda människor iklädda hattar och långa klänningar. När jag noterar att Juliette Binoche och Fabrice Luchini står med på rollistan är saken avgjord. Jag lånar beslutsamt med mig filmen hem. 

Mysteriet i Slack Bay (eller Ma Loute i original) inleds med att den välbärgade familjen Van Peteghem, sommaren 1910, kommer farande i sin fullastade automobil. De närmar sig den lilla fiskebyn Slack Bay i Nordfrankrike där de har sitt väl tilltagna, pittoreskt belägna sommarparadis, när de stöter på den barnrika, smutsiga och ohyfsade fiskarfamiljen Brufort, som varit ute och samlat musslor.

Samtidigt dyker ett par pappskallar till Helan och Halvan-kopior till poliser upp på stranden för att undersöka en rad märkliga försvinnanden, som skett i trakten. När den ene, övermåttan rundnätte, polisen i stället för att röra sig på normalt sätt, plötsligt tar sig för att handlöst rulla nedför en backe, frågar jag mig förvirrat vilken slags film jag egentligen hamnat i?? Fortsättningsvis lyckas polisen med konststycket att regelbundet ramla och hans spinkige kollega har fullt sjå med att hålla honom på rätt köl.

Mysteriet i Slack Bay är inte precis en film som man tittar på för handlingens skull. Det enda som egentligen försiggår är att de inte alltför skarpsinniga poliserna rotar runt i omgivningarna i sin jakt på misstänkta. Därtill får vi följa den spirande förälskelsen mellan fiskaren Bruforts äldste son Ma Loute och herr Van Peteghems brorsdotter (eller är det brorson?) Billie.

Bokstavligen varenda kotte i Mysteriet i Slack Bay har en skruv lös och uppför sig  bisarrt. Den här filmen tycks inte vara främmande för någonting. Lyteskomik, magi, inavel, kannibalism och jag vet inte allt. Någonstans i mitten blir det groteskt i överkant, åtminstone för min smak. Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen, men tittar ändå en stund till och vips så är jag fast på kroken igen.

Regissören Bruno Dumont tycks ha hämtat inspiration från Helan och Halvan, Monty Python och Jacques Tati med flera. För varje steg den rundlagde polisen tar prasslar det om honom på typiskt Tati vis. Vidare för polisernas pyttelilla bil tankarna till Monsieur Hulots fordon i min favoritfilm Semestersabotören.

Skådespelaren Fabrice Luchini från filmer som Cykla med Molière, Bakom stängda dörrar, Hermelinen, Kvinnorna på 6:e våningen och Gemma Bovary har i Mysteriet i Slack Bay lagt sig till med ett teatraliskt tafatt kroppsspråk som är obetalbart och fick mig att bryta ihop totalt.

Som sagt, det var länge sedan jag skrattade så! Jag känner mig fortfarande, en vecka senare, upplyft av filmens alla tokerier! Låna den du också och se efter om du har samma sorts humor.