Tvåfaldigt drabbad av Vigdis Hjorth

Kanske förvånar det någon men två gånger har den norska författaren Vigdis Hjorth framkallat denna lite speciella reaktion hos mig. Första gången på sista sidan i den helt otroliga romanen Är mor död, där berättarjaget (spoilervarning) tar slutgiltigt farväl av den mor hon genom livet burit på (bildligt talat):

…burit tungt, det har blivit ett sår efter mamma på axeln.

 

Hon begraver relationen, sorgen, såret som är modern, djupt inne i skogen under mossan, mässandes en besvärjelse över den (högst levande, ska sägas) mor som hon har förlorat för alltid.

Andra gången jag drabbades var när jag läste den nyligen översatta Om bara. Som en recensent skrev: det var som att träffas av ett snabbtåg. Om bara kom ut i Norge 2001 och betraktas av många som hennes allra bästa och en modern klassiker, men kom alltså i svensk översättning först ifjol. Den handlar om dramatikern och småbarnsmamman Ida Heier, som drabbas av den stora kärleken då hon möter den tio år äldre litteraturprofessorn Arnold Busk.

De inleder någon sorts affär och eftersom båda parter är gifta måste deras sporadiska kärleksmöten ske i hemlighet. Sporadiska eftersom Arnold är otillgänglig, dyker upp och försvinner, ena stunden avståndstagande och nästa sekund ömsint. Alltmedan Idas passion är självutplånande, orubblig och målmedveten. Bestört och stum av häpnad bevittnar man som läsare tågolyckan som är deras kärlekshistoria, skickligt framskriven på en flödande, förtätad prosa.

Ida och Arnold dras allt längre ner i djupet och passionen övergår i besatthet och vanvett, och jag måste påminna mig själv om att andas, så bra är det. En läsupplevelse omöjlig att slita sig från.

Båda böckerna finns som e-bok och ljudbok via Libby.