True Detective 1 och 2

TV-serie

True Detective säsong 1, Southern Gothic
True Detective säsong 2, LA-noir

Min rekommendation för er som ännu inte sett denna TV-serie- vare sig det gäller säsong 1 eller 2 är att krypa ner i soffan/fåtöljen/sängen i höst och börja resan in i mörkret. För det är mörkt och svartsynt, men också roligt och delvis omskakande.

I första säsongen (som du kan låna hos oss) består grundhistorien av två kriminalpolisers vittnesmål över hur de flera år tidigare tog fast en seriemördare. Det ifrågasätts om det verkligen fick fast den riktige mördaren och om allt gick rätt till vid gripandet.  Persongalleriet består i säsong 1 bland annat av före detta kriminalaren Rust Cohle (Matthew McConaughey) och familjefadern och kriminalaren Martin Hart (Woody Harrelson) och hans fru Michelle (Michelle Monaghan). Bortsett från kriminalhistorien och ”who done it”-tråden så är det också ett brutalt skildrat passionsdrama och en förstklassigt tecknad beskrivning av en familj i sönderfall. Skådespeleleriet och samspelet mellan McCounaughey, Harrelson och Monaghan är lysande.

I andra säsongen är scenenen förflyttad till Los Angeles både geografiskt och genremässigt. Det är kriminalpoliserna Ray Velcore (Colin Farrell), Antigone Bezzerides (Rachel McAdams), gangsterledaren Frank Seymon (Vince Vaughn) och Jordan Semyon (Kelle Reilly). Korruption, föräldraskap och två eller är det tre kärlekshistorier? I säsong två är trådarna lösare än i första säsongen och intrigen snårig. Ändå gillade jag den. Mycket för att jag tycker att den skildrar Ray Velcores desperata kamp för sin son så bra. Hans förtvivlan när han kallar sonen ”förbannade röda, feta lilla hamster”, och trots dessa elaka ord som får tårarna att blänka i sonens ögon och färgar pojkens ansikte illrött, ändå lyckas få fram att det är kärlek han känner just i den stunden är otäckt bra. Och även för att jag tycker att det är fasligt underhållande att se Nic Pizzolattos dom över kalifornisk newage och hippieromantik.

Båda säsongerna är kolossalt snygga med en tjock hinna utsökt smuts över sig. I den första säsongen är det Southern Gothic-estetiken som styr, starkt soilindränkta träskmarker, lavabehängda krokiga träd och lemonad i iskylda glas. I andra säsongen är det betong och sunkiga barer och kasinon som dominerar.

Vet att det låter som klichéer men båda säsongerna är präglade av de genrer de är skrivna i. Estetik, dialog, skådespel och handling  är pusselbitar som tillsammans bildar en helhet.  Grundbultarna i båda tv-serierna är estetiken och skådespeleriet och det som håller ihop där handlingen ibland haltar.