Trappa ner: Sara Granér, novelldebut och Familieepos

Blixt från oklar himmel av Sara Granér

Sara Granér är född 1980, bosatt i Malmö och verksam som serietecknare, satiriker och illustratör. Hon debuterade 2008 med serieboken Det är bara lite AIDS. 2012 kom All I want for Christmas is planekonomi och 2015 släpptes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera. Samtliga utkomna på förlaget Ordfront Galago. Saras tecknarstil är lekfull och humoristisk, grotesk och naivistisk, alltjämt med en poetisk underton. Hon är en del av en sprudlande satirisk seriescen i Sverige och hennes serier är bland annat publicerade i Dagens Nyheter, Galago, ETC och Ordfront Magasin.

Den 8 september i år kom hennes senaste bok Blixt från oklar himmel med vilken hon närmar sig poesins form ännu mer. Boken består av dikter uppbygga kring tre rimmande rader – varje rim innehåller tre saker, företeelser eller begrepp och ackompanjeras av tecknade bilder. Ofta har sakerna som rimmar inte så mycket med varandra att göra och i avståndet uppstår komik. En dikt är till exempel ”Hamburgerkedjan Max / Det ångestdämpande läkemedlet Atarax / En galax”. En annan är ”Ett livsavgörande val / Ett samvetskval / Ett apelsinskal”. En tredje: ”En bussfärd / En arbetsmarknadsåtgärd / En inre värld”.

Som läsare skrattar jag till en dikt och ryser åt en annan. Känslorna är blandade och vad jag kan läsa mig till i intervjuer så är det precis Saras intention. Hon fascineras av att blanda ämnen som ligger på helt olika nivåer – stort bredvid litet, samvetskval jämte apelsinskal.

Klicka och låna

Åh Lunargatan av Viktoria Jäderling

Viktoria Jäderling är född 1971, bosatt i Stockholm och verksam som litteraturkritiker och tidskriftsredaktör. I augusti i år kom hennes författardebut Åh Lunargatan som är en samling om femton noveller om jakt, avrättningar, storbränder, sexualitet, mödrar, barnlöshet och misslyckanden. Trots att de behandlar så vitt skilda ämnen har de ändå det gemensamt att de berör människors strävan att hitta mening i tillvaron. Vilket i sig kan betyda nästan vad som helst, så något mer konkret: på ett eller annat sätt har novellerna smärta som en central komponent. Fysisk eller själslig eller både och.

Titelnovellen är en ömsom kuslig, ömsom varm historia om en mor och dotter – Margaretha och Hild – som besöker moderns barndomshem. I trädgården, i den orörda snön på husets baksida pulsar mor och dotter omkring och omväxlande minns och inte minns Margaretha händelser från uppväxten: träd som stått i trädgården, frukter som hon plockat och ätit direkt från grenen, solvarma plattor där katten låg och sov.

I huset bor idag ett åldrigt par, och den krumma gamla gumman som öppnar dörren när de knackar på (och likaså hennes urinindränkta, nästintill blinda make) får jag inget riktigt grepp om. Huset är deras, men de är på väg att flytta till ett boende. Det nyss så bekanta och vänliga barndomshemmet (”’Åh allt är precis sig likt. Utom färgen”) förvandlas till något främmande, något annat. Jag tänker på minnet och på mitt eget barndomshem. Vad händer när man återvänder, återser den plats man kan utan och innan, bara för att finna den i allt väsentligt förändrad? Jag vet att paret som köpte huset av mina föräldrar rev ut allt – rev väggar, reste nya, inredde vinden. Jag skulle inte vilja hälsa på.

Familieepos av Johanna Frid och Gordana Spasic

Johanna Frid är född 1988, uppvuxen i Stockholm och bosatt i Köpenhamn där hon studerar och arbetar som översättare. Hon har en filosofiexamen och har gått Biskops Arnös författarskola. Gordana Spasic är född 1988, uppvuxen i Malmö och bosatt i Stockholm. Hon är jurist och har även hon gått författarutbildningen på Biskops Arnö. Tillsammans har de skrivit en lång, sammanhållen dikt om familjen som social form och konstruktion, som är bland det bästa och mest fascinerande jag läst på länge.

Formen i sig är intressant: dels det kollektiva skrivandet, med två diktjag som skildrar varsin uppväxt och nutid men som gränslöst och fullkomligt flyter in i varandra och blir till en samstämmig erfarenhet, trots skillnaderna i detaljerna. Att dikten dessutom skrivs fram omväxlande på danska och svenska gör den än mer originell, och varför det tilltaget fängslar mig ytterligare kan jag inte riktigt förklara. Resultatet är en experimentell, rytmisk på gränsen till musikalisk dikt om barndom och vuxenhet, kärlek och ensamhet, biologi och blod. Författarna dissekerar lågmält och brutalt familjeutopin som social konstruktion och den utsatthet och vilsenhet som följer när familjen faller sönder, upplöses av missbruk, svek och oförståelse.

Utdrag ur Familieepos:

kender du godt barns medlidande med ofullgångna vuxna

mamma hon är en southern belle crazier than hell

mor hun har varet en homecoming queen

kender du godt homecoming queens

når jeg var lille… det var alltid varmt

och mina lår klibbade samman

och det är nästan allt jag minns

mamma hade all red everything

du ser ut som en tomte sa mormor en gång

det minns jag också för mamma slängde ner mina saker i en säck

och vi klampade ut på grusvägen

hon i lårhöga stövlar och mina lår klibbade mot varandra vi gick så fort men det blåste

mammas röda lockar piskade mig i ansiktet och det var allt

kender du godt thigh gap

det gjorde inte jag

jag var alltid röd där de klibbade samman låren

nogle gange hade jag en röd pussmun i ansiktet

[…]

det är mærklig med

Såna Som Klarar Sig

och Såna Som Inte

sen jag kom på att jag kan välja…

at det kun er familie man är fast med

har jag varit med Såna Som Klarar Sig

Såna som är på Utflykt

de kanske godt kan lide stoffer… jarå mannen

och de tar stoffer i massor

och sover på bara en madrass

och en dag så kommer de på att de ska plugga medicin

och det går att kombinera med LSD!

och lagom till forskarstjänsten släpps LSD ind i laboratorierna igen

det er ikke nogen der tar stoffer och rullar ner från ett tak

pissar i bukserne

eller så

så ibland tror jag att jag är en Sån Som Klarar Sig

tror att inget kan hända mig

kender du dem

vet du någonting om Såna