Tidens Larm – Julian Barnes

Mitt i natten vankar en ung man i 30-årsåldern av och an utanför hissen till sin bostad i Sovjetunionens Leningrad. Oroliga tankar flyger härs och tvärs och han fruktar att han när som helst ska bli arresterad, bortförd och straffad av regimens underrättelsetjänst. Från att ha varit en respekterad medborgare har han på grund av ett stycke komponerad musik, som inte föll makten på läppen, stämplats som samhällsfiende. Mannen i fråga är ingen mindre än en av 1900-talets största kompositörer: Dimitrij Sjostakovitj.

Anledningen till att han fallit i onåd är att hans senaste opera Lady Macbeth från Mtsensk anklagas för att sprida en världsfrånvänd borgerlig formalism. Domen för hans senaste verk har nått ut i det väldiga Sovjet via den statskontrollerade tidningen Pravda och lyder: ”Kaos istället för musik.” Nu skall han ställas till svars för sitt estetiska och politiska förfall.

Sjostakovitj lever hela sitt liv i Sovjetunionen och till skillnad från många andra av landets framstående konstnärer emigrerar han aldrig. Varför han valde eller tvingades att stanna kvar låter jag vara osagt men det faktum att han verkade i Sovjet gjorde att han i sitt skapande hela tiden måste förhålla sig till en nyckfull regim och dess skiftande syn på god konst, i detta fall musik. Ömsom är hans musik omhuldad och han används som en förebild och ett slagträd i debatten mellan öst/väst och ömsom är han en skadlig fritänkare vars musik fungerar som ett varnande exempel.

Trots att Tidens Larm enbart består av tre kapitel rymmer boken ett helt liv. Berättelsen har ofta en fast punkt – på en trappavsats, på ett flygplan eller i en bil, men den hoppar fram och tillbaka i historien då läsaren får ta del av Sjostakovitjs inre monolog. Ett vinnande berättargrepp som inte låser fast skeendet i nuet utan gör att den store kompositörens hela liv blir närvarande.

Tidens Larm är en bok där historiens vingslag kittlar läsaren – Stalin, Chrusjtjov och Stravinsky är bara några av de personer som fladdrar förbi i kompositörens närhet. Sjostakovitj alla möten med makten och hans balansgång för att få skapa sin musik utifrån sina egna önskningar är något som Julian Barnes verkligen fått till. Skapandet och konstens villkor är som sagt ett centralt tema men även ironin har en framskjuten roll. För hur skall Sjostakovitj annars handskas med sina egna förväntningar kontra maktens förväntningar på hans musik?