Tänkvärt och poetiskt

I Som har inget redan hänt  är det Rådström själv som bokstavligen vandrar i dödsskuggans dal. Efter den livshotande diagnosen akut myeloisk leukemi blir Hematologiavdelningen på Karolinska sjukhuset i Huddinge något av ett andra hem under ett par intensiva behandlingsår.

På de tuffa cytostatika-kurerna, som bryter ned immunförsvaret, följer bottenlös trötthet, ständiga infektioner, illamående, feberfrossa och hårtapp (“hakan släppte skäggstråna lika lätt som när en julgran börjar barra framåt trettonhelgen”). Alltihop är bara alltför välbekant för den som på ett eller annat sätt har egen erfarenhet av cancer.

Nutidens lidande och intensiva filosoferande avlöses av ömsinta återblickar på barndomen. I synnerhet dröjer Rådström i lösryckta bilder och händelser vid de första fyra åren. Han rekonstruerar tiden utifrån egna minnen, det han hört berättat, fotografier och brev. Han lever sig  in i det förgångna till den grad att han blir den den där ensamme, vetgirige, grubblande pojken, som gärna drömmer sig bort.

Rådström återvänder till den magiska barndomsvärld som han redan så finstämt skildrat i de minnesvärda Månen vet inte (1989), Medan tiden tänker på annat (1992) och Spårvagn på Vintergatan (1996). Romanerna lämnar ett ljust skimmer efter sig, trots att döden är närvarande. Rådström har alltid haft ett intimt förhållande till döden, känt sig hemmastadd bland de döda.

Hans egen förklaring är att han delvis vuxit upp med gamla människor; det blev långa vistelser hos mor- och farföräldrarna, när hans mor tjänade ihop till brödfödan. Pär Rådström, den berömde författaren, lämnade oförhappandes den lilla familjen tidigt och dog när Niklas var tio år. Mamman, Anne Marie Rådström, var en hårt arbetande journalist, som ofta gav sig av på uppdrag utomlands.

Betydelsefulla personer i Niklas barndom var morfar folkskolläraren, med kostym, väyst och klockkedja i fyrarumslägenheten på Exercisgatan i Malmö och farmor mitt i smeten på Odengatan i Stockholm. I “Månen vet inte” bär hon monokel och bolmar oupphörligt.

Ett svunnet Sverige och Stockholm framträder, då Rådström gjuter liv i femtiotalet med barnflickor, hembiträden, parklektanter, biomatinéer, Perry Mason, innanfönster, persianpälsar, persianhattar, Owe Thörnqvist, piskställningar och gårdshus och lukten av fuktig källare med mera.

Om Rådströms digra litterära produktion får vi inte många upplysningar, men desto fler tankar om hans frånvarande pappa. Inget är skrivet i sten, Rådström omformulerar, om och om igen. Texten skrivs så att säga under resans gång, när sjukdomens utfall är oviss. Likafullt är handlaget lätt och språket poetiskt. Efter några bakslag ser Rådström ut att ha gäckat döden.

Förhoppningsvis betyder det också att vi kan se fram emot fler böcker.

 

 

(Det är kö på boken just nu men den finns även som e-bok om du vill börja läsa direkt. Ladda ner appen Libby så är du igång.)