Barnböcker, Boktips

Detalj ur omslaget till "Luncbox" av Ellen Greider. Ordfront förlag.

Swoooosch så gick jag i högstadiet igen

Publicerat 10 oktober 2018 | Av |

Efter att ha läst kortare serier av Ellen Greider i tidskriften Galago var jag väldigt förväntansfull inför hennes debutroman. Jag älskar tecknarstilen, och speciellt hur hon skildrar svartvita emos med stjärnor under ögonen. Kanske för att jag själv var en sådan.

Ellen Greider är född 1995 och bosatt i Malmö. I debutboken Lunchbox, döpt efter en låt av Marilyn Manson, får vi följa 13-åriga Ellen som precis börjat högstadiet på en ny skola. Hon känner ingen, och hoppar över att äta lunch för att hon inte har någon att sitta med i matsalen. Hon är vegetarian, har svartvita kläder och svartfärgat tuperat hår med tjock kajalpenna runt ögonen.

Hemma pratar hon med Marilyn Manson, en ständig följeslagare som sitter med sina nätstrumpbyxor och platåskor uppslänga på hennes skrivbord. Hon blir, mot alla odds, inbjuden på fest av en riktigt cool tjej på skolan, men den tjejen vill nog egentligen inte att Ellen ska komma, eller?

Ellen chattar med äldre män också, och hamnar i en riktigt jobbig situation när en av dessa hotar att sprida lättklädda bilder som Ellen skickat till honom. Vad ska hon göra??  

Jag är född sju år tidigare än Ellen i boken, men jag såg ut ungefär precis som henne när jag gick i högstadiet. Istället för Marilyn Manson hade jag Morrissey hemma på väggen i flickrummet, en man som blev min symbol för det alternativa, det annorlunda och stilrena som inte var som dom andra. Han symboliserade det där som jag kände att jag tillhörde, och som var ganska långt bort från ens vardag i högstadieskolans korridorer och uppehållsrummens pingisbord med utspottade snusar. Jag känner så igen mig i samhörigheten som man då kunde känna bara av att få hänga med någon som har en KENT-pin på jackan, och i frustrationen som bubblade i en när folk gjorde sig lustiga över ens vegomat.  

Många generationsmarkörer passerar förbi i boken, och är man född i mitten/slutet av åttiotalet eller i början av nittiotalet kommer man definitivt att känna igen sig. Jag tror också att många, oavsett generation, kan känna igen sig i känslan av att försöka hitta sin tillhörighet i tiden mellan barndom och ungdom. Så bra och fin – jag ser fram emot mer Ellen Greider!

Ellen Gredier ska förmodligen komma och hålla i en workshop i serieteckning i Dynamo den 20/12 kl 16-18! Vi skriver mer så fort det är klart.