Svälten: hungeråren som formade Sverige

Klicka och låna

Först kommer det fruktansvärt kalla året i Norrland och sen kommer det varma torra som får Småland ner på knä. Västerbro beskriver det så levande att jag, trots att jag vet att det tredje året blir värst, sitter och hoppas på en vändning, att det på något sätt ska lösa sig i tid. 

Och framför allt får jag som läsare en tydlig bild av den tidens Sverige. En tid då kungen frossar i nöjen och kvinnor och de dåliga skördarna ses som Guds straff. De fattiga ska inte få hjälp, för då är det risk att de blir bortskämda. Om staten ändå delar ut något litet är det de som har störst chans att kunna betala tillbaka som får, inte de som lider värst. Och helst ska det arbetas för allmosorna. De svältande fick utföra plågsamma dagsverken i grymmaste vinterkyla. Uppgifter som egentligen hade kunnat vänta, och ibland egentligen var helt onödiga. Just för att de fattiga minsann skulle arbeta och inte skämmas bort. 1800-talets ”arbetslinje” skriver Västerbro syrligt. 

Bilden vi har av Sverige som ett jämlikt land med socialt skyddsnät är alltså långt från självklar. Men redan här på 1800-talet kan man se frön till arbetarrörelse och ett ökat ansvar för kommun och stat att ta hand om sina medborgare.

Men Västerbro framhåller att svält alltid är en kombination av missväxt och naturkatastrofer och politiska beslut. Även i Sverige hade det gått att vända eländet. I stället emigrerade stora delar av Sveriges befolkning för att försöka få ett drägligare liv i andra länder.

Så boken är intressant på så många sätt. Den sätter in svälten i sitt politiska sammanhang och den undersöker själva människans kärna i alla ögonvittnesskildringar, brev och dagboksfragment man som läsare får ta del av. Vad händer med oss i extrem nöd? Här finns exempel både på oväntad generositet och grymmaste girighet.

Här finns inte en enda bild att titta på, men berättelserna om barn som fick gå och ”geta” för ett minimum av mat som lön, mammor som dog ifrån sina barn, svältande som kokar sina egna skor, nödrecepten på bröd med lava och bark och beskrivningarna av svältens förlopp i en människokropp är mer levande än något foto.

Något som förvånade mig var också beskrivningen av tidens mathållning. Även i de goda tiderna var det få som fick äta sig mätta till vardags. En slät kopp kaffe till frukost, lite kött och bröd till lunch och gröt till kvällsmat. Så var det för många. Det blir lättare att förstå vad saligt det måste ha varit med ett överdådigt julbord med färsk mat, känslan att få äta hur mycket man ville. Under hela läsningen och långt därefter tänker jag på boken varje måltid och förundras över att det är så lätt att få äta sig mätt idag. Att det faktiskt är fler människor som dör av övervikt i världen nu, än av svält.

Svälten är nominerad till Augustpriset och det är kö på den. Men missa den inte! Finns även som e-bok.