STRAFFRUNDOR OCH ÄREVARV
Vi skriver allt färre brev till varandra. Jag menar sådana brev som färdas rent fysiskt och bärs fram av en brevbärare till vår dörr. Det är lite synd; jag tänker att brev som skrivs för hand kanske får ett mer eftertänksamt innehåll och sparas så att de kan läsas av andra än mottagaren i det kommande.
Konstnärerna Lars Lerin och Kerstin Högstrand har varit varandras bästa vänner och förtrogna sedan länge. När jag läser deras brevväxling Straffrundor och ärevarv, tänker jag på hur viktigt det är att ha ett ”du” i livet, en person som är lojal och som man kan berätta allt för.
Jag hörde en radiointervju med Lars och Kerstin, där Lars försäkrade – att om Kerstin gick bort före honom skulle han fortsätta skriva till henne varje dag i alla fall. Och Kerstin svarade att hon skulle beordra fram blå blommor att växa på sin gravkulle, som Lars skulle kunna luta sitt huvud mot.
Förutom att vara bildkonstnärer är de också ordkonstnärer. Det är en sann njutning att vara i deras sällskap och att ta del av deras innersta tankar som de generöst delar med sig av.
Lars är en orolig själ, ständigt på jakt efter mannen i sitt liv. Han gör resor till Indien, Marocko och Iran, målar, går på AA-möten, nätdejtar och är ständigt i rörelse.
Resorna han gör föranleds ofta av att han hittat en man på nätet. Lars är närmast besatt av tanken på att finna kärleken i sitt liv, samtidigt som hans gamla relation inte riktigt klingat av i det inre. Men resorna ger honom också nytt material till sitt bildskapande.
Lars är fri från sitt tidigare drogmissbruk och hittar stöd i öppenheten och generositeten på AA-mötena – ibland med främmande människor på nya platser
Kerstin lider av en depression och har inte kraft att ta sig någonstans:
Måste hitta äventyret i mötena med gröngölingen och ormvråken i stället. Jag är ensamvarg och tyar inget annat. Jag är gråsten. Hoppas du står ut med en gråstensvän!
Kerstin läggs in på sjukhus för sin depression och man anar en känslofattig barndom med brist på uppskattning och värme.
Men även Kerstins liv är ett liv i arbete och hon påbörjar nya projekt i mindre skala. Lars illustrerar sina brev och kuverten är små konstverk i sig som sänder inspirationssignaler till Kerstin. Man njuter av hennes underbara livsvisdom, som hon förmedlar på ett språk bräddat av poetisk lyskraft. Boken är full av illustrationer från deras konstnärskap och vävs på ett intressant sätt in i texten.
Vad jag gillar allra mest är den starka närvarokänslan man får, som att sitta tyst i samma rum och lyssna på deras tankeutbyte. Samtidigt är boken nästan smärtsamt självutlämnande. Men som Lars Lerin sa i kulturradions program K1:
– Jag är inte rädd för att lämna ut mej själv. Jag har inga hemligheter värre än någon annan.
Boken är en fristående fortsättning på Tröstpriser och sidovinster: brev och bilder 2000-2003
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
