Barnböcker, Boktips

Slutet av Mats Strandberg

Publicerat 15 november 2018 | Av |

Jag visste först inte om jag skulle orka läsa den här boken. Mycket för att bokens titel säger precis vad den handlar om och hur det kommer att sluta. Hur många dystopier orkar en människa läsa dessa dagar

Men nu är det ju så att jag älskade Cirkel-triologin och när Mats Strandberg kommer med sin första egna ungdomsroman Slutet så finns det egentligen ingen tvekan.

Det finns så många människor som lever på lånad tid, som väntar in sitt eget slut. Detta skildras ofta i litteraturen. Men för första gången läser jag en bok där slutet är gemensamt för hela mänskligheten, planeten och allt som existerar på den.

Kometen får namnet Foxworth. Den upptäcks inte förrän fyra månader innan den beräknas träffa jorden. Den 16 september, klockan 04.12 kommer den att slå ut 4 miljoner år av evolution. Haven kommer att förångas, bergen att koka. På några minuter kommer precis allt att vara borta.

Jag stannar där och tänker på hur jag själv tror att det beskedet skulle landa i oss människor, om beskedet hade sänts ut via CNN en vanlig eftermiddag. Jag förstår att det är sådant Mats Strandberg funderat väldigt mycket över när han skrivit den här boken. Vad händer med en värld som snart ska försvinna? Vilka är vi då?

Vi får följa sjuttonåriga Simon och Lucinda och deras vänner och familjer under den sista månaden på jorden. Alla ”vanliga” tonårsproblem är närvarande och bearbetas hand i hand med det faktum att allt snart ska vara borta. Och mitt i allt vävs en mordhistoria in. Det låter kanske som att det blir väl mycket att ta hand om i en och samma historia, men faktum är att det är en ganska lågmäld berättelse trots att. Ungdomarnas tankar och känslor får ta mer plats än spektakulära idéer om apokalypsen. Det gör läsningen uthärdlig.

Det verkar rimligt att tro att alla hemligheter och problem inte skulle lösas upp som enkelknutar, trots att det gemensamma slutet är nära och tiden är knapp. Så okomplicerade är inte vi människor, kanske inte ens under största möjliga press. Det är en uppriktig, hoppfull och varm skildring av oss människor, trots våra tillkortakommanden. Jag vill också tro att det skulle finnas de som skulle fortsätta köra tåg så att människor kan nå varandra och de som skulle vara volontärer på sjukhusen in i det sista, så att ingen behöver vara ensam när himlen blir vit.

Det finns utsnitt i boken som följer med mig långt efter avslutad läsning och som får det att knyta sig i bröstet. När Lucindas lillasyster vill fira jul en sista gång. När Simons gravida syster stryker sig över magen. När Lucinda berättar för Simon att det trots allt kommer att finnas mänskliga spår kvar när jorden är borta – de fotspår som lämnats på månen. Blommor som blommar för sista gången, tvätten som tvättas en sista gång, den sista flaskan vin. Men det som lämnar mest grubbel efter att ha läst Slutet är tankarna på att vi har den här jorden och att det är obegripligt att vi tar det för givet och även om inte kometen kommer, så gör vi vad vi kan för att skapa vår egen undergång. Varför tar vi inte hand om jorden och varandra?