Skynda skynda!
Koko och Bosse ska till stranden och bråttom är det! Hittar man inte badbyxorna man vill ha får man minsann ta ett par andra som man inte gillar lika mycket.
Nu ska det handlas picknickmys och sen ska det hinnas med en buss. Det är inte klokt vad stressigt det blir när man ska iväg och ta det lugnt.
Jag tror att alla kan känna igen de här situationerna. En vuxen som drar och skyndar och ett barn som vill leka färdigt och titta på saker längs vägen.
Medan Bosse handlar hittar Koko en ny kompis och de klättrar på en sten så länge att de till slut missar den viktiga bussen (som också har bråttom att följa sin tidtabell). Det blir picknick hemma till slut i stället.
Jag tycker att den här boken är så spännande, för den ställer sig liksom både på den vuxnes och på barnets sida. Visst är det ”vägen som är mödan värd” i barnperspektivet. Koko har ju roligt hela tiden och är nöjd fast bussen åkte från dem. Men hade hon inte haft roligare vid havet än i en kvav lägenhet, en fin sommardag?
Mitt eget barn hejar förnöjsamt på Koko genom boken men blir förtvivlad när boken är slut. ”De skulle ju till havet” utbrister han och tittar efter om det inte finns en till sida som han missat. Och så kan jag som vuxen förnumstigt säga att ”jo, men Koko lekte ju på stenen när bussen gick, så det blev inget med det” och hoppas i smyg att det går lite smidigare nästa gång vi ska på utflykt.
Koko och Bosse hinner inte ingår i en av våra bokpåsar för högläsning. Läs mer om projektet läs ♥ högt här!