Facklitteratur

Detalj ur omslaget till "Ännu ett liv" av Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag.

Skrivarvånda

Publicerat 4 juli 2017 | Av |

I sin nya självbiografiska roman ”Ännu ett liv” frågar Theodor Kallifatides sig uppgivet om han nu, som 75-plussare, gjort sitt som författare.

Med sorg i hjärtat säger Kallifatides upp sitt älskade arbetsrum, inrymt i ett litet kulturmärkt hus på Söder i Stockholm, där man kan höra historiens vingslag. Alltsedan debuten 1969 har hans tappra fajtande med det svenska språket resulterat i över trettio utmärkta böcker.

Theodor Kallifatides gör sitt bästa för att anpassa sig till ett liv som pensionär i hemmet i Huddinge, men känner sig mest i vägen för hustrun Gunilla. Den före detta författaren kan retligt nog inte heller släppa tankarna på sitt skrivande.

Att författare skulle tappa stinget efter 75 tror jag för övrigt är något Kallifatides fått om bakfoten. Tänk bara på Harry Bernstein, som debuterade med sin underbara uppväxtskildring Den osynliga väggen vid 96 års ålder, där han återkallar varenda detalj av sin fattiga barndom i Manchester på 1910-talet. Bernstein lyckades till och med prestera två fina uppföljande romaner.

Först när Kallifatides upptäcker Twitter lossar hans skrivarångest något. Men det som framför allt ska göra susen mot skrivkrampen är den resa till Grekland, som han företar med Gunilla, eftersom han fått en gata uppkallad efter sig i sin hemby. Väl på plats kommer han underfund med att han ska skriva sin nästa bok på sitt barndoms tungomål.

Kallifatides blir brutalt varse att en hel del har förändrats i hemlandet. På många sätt har han blivit en främling och när han tilltalar servicepersonal på grekiska svarar de honom, till hans stora förtrytelse, på engelska. De är fast övertygade om att Kallifatides är utlänning.

I Ännu ett liv (det vill säga ännu ett skrivarliv) filosoferar Kallifatides kärleksfullt över tillvaron och presenterar oss för en kavalkad av vardagshjältar, en idog samlare av livsöden som han är. Han skriver om skrivkrampen, pensionärslivet och vännerna, om att åldras, om det svenska språket och grekiskan, om barndomen, kärleken, barn och barnbarn med mera, med mera. Kallifatides rynkar pannan åt den politiska utvecklingen i Sverige, liksom åt den tilltagande främlingsfientligheten. Han vägrar blankt att tumma på sin uppfattning om människors lika värde.

I mitt tycke är Ännu ett liv en liten älskansvärd, charmerande, tänkvärd, rörande och milt humoristisk bok. Språket är som vanligt hos Kallifatides njutbart och berättartempot utan brådska. Han är något av en perfektionist och ingenting klingar falskt. Det är svårt att tänka sig att boken kommit till under sådan vånda, som författaren beskriver; den tycks tvärtom vara berättad med stor lätthet.

Man förstår av boken att trots författarens uttalade behov av ensamhet, så är han en man med många vänner. När jag slår ihop bokpärmarna känns det, nästan, som om även jag har blivit en av dessa!

Kommentarer inaktiverade.