Simmarna

Även i Simmarna är det ett vi som för fram berättelsen. Ett korus av röster som delar med sig av varför de så hängivet kommer till simhallen varje dag för att simma sina längder. Hur de där hittar sin fristad och sitt eget universum i sitt rätta element, långt från vardagliga bekymmer och trivialiteter. I vattnet kan de vara sig själva och alla vet simhallens strikta regler och sociala koder. Det känns tryggt. Ett eget mikrokosmos under jord.

Det är precis som att flyga. Ett rent nöje att vara i rörelse. Alla behov upplöses. Jag är fri. Plötsligt befinner du dig uppe i skyn. På drift. Extatisk. Euforisk. I ett hänfört och trancelikt lyckotillstånd. Och om du simmar länge nog vet du inte längre var din egen kropp slutar och vattnet börjar och det finns ingen gräns mellan dig och världen. Det är nirvana.

De flesta simmarna förblir anonyma, förutom en , Alice. Alice som är lite vilsen och som gradvis förlorar sitt minne. Andra delen av romanen, Diem perdidi, handlar om hur hon stegvis går in i demensen och hur hennes minne blir selektivt. Vissa delar av Alice liv har gått förlorare i glömskans dimma, medan andra fortfarande finns där i medvetandet, lika klart och tydligt som när hon var ung:

Hon kommer ihåg hur man säger: ”Jag kom, jag såg, jag segrade.” Veni, vidi, vici. Hon kommer ihåg hur man säger: ”Jag har förlorat en dag.” Diem perdidi. Hon kommer ihåg uttrycket som betyder ”förlåt mig” på japanska, vilket du inte hört henne säga på många år. Hon kommer ihåg orden för ”ris” och ”toalett”. Hon kommer ihåg uttrycket för ”vänta”. Chotto matte kudasai.

Julie Otsukas roman handlar om livet i stort och smått. Hur en grupp simmare hittar sin fristad, sen egna oas, från livet utanför simhallen. De får en kort respit från allt oljud från världen däruppe. Allt är bra tills en spricka uppstår på bassängens botten.

Jag tycker boken är en liten mångfacetterad pärla. Jag kan sakna en närmare personbeskrivning. Men även om man som läsare bara blir flyktigt bekant med de anonyma simmarna i bassängen, får man en större insikt om vad det innebär att vara människa och hur minnet finns som en brygga mellan det förflutna och framtiden och hur vi balanserar däremellan.