Rymlingarna

Det handlar om Gottfrid och Lill-Gottfrid. Gottfrid är en vresig farfar som svär för mycket. Han ligger på sjukhus och har problem med hjärtat, benet och humöret. Sköterskorna är trötta på att han trycker på larmet hela tiden bara för att retas. Och hans son tandläkaren är inte så förtjust i att hälsa på.

Men barnbarnet, som heter Gottfrid i andranamn och alltså kan kallas Lill-Gottfrid, han älskar sin farfar. Och eftersom han vill göra sin farfar glad planerar han en rymning. Med hjälp av en mängd listiga lögner och en trevlig bagare i kvarteret ska han lura sköterskorna att släppa iväg farfar. Och sen ska de ta sig till huset på skärgårdsön där farfar varit som lyckligast! Och äta köttbullar med den döda farmoderns hemlagade lingonsylt.

Det här är så rörande att det nästan känns manipulativt! Men jag nappar och sväljer allt rakt av. Farfar Gottfrid är fullständigt odräglig, en dålig pappa och en halvdan medmänniska, men samtidigt så uppenbart förtjust i sitt barnbarn och så bottenlöst bedrövad över att ha förlorat sin fru. Lill-Gottfrid är snäll och inkännande. Och det är så uppenbart att det här är deras sista resa tillsammans.

Ett typiskt citat:

-Kan man älska någon som är död? undrade jag.
Farfar bet hårt i sin bulle.
– Nu håller du bara käften, unge!
Jag visste vad det betydde. Det betydde ”Ja, det kan man”.

Illustrationerna av prisvinnande Kitty Crowther är helt underbara också. Från de humoristiska och ganska ”fula” bilderna på Gottfrid till de nästan religiösa bilderna på farmor, som flödar av färger och glädje.

Ulf Stark har skrivit och om du sett filmen (eller läst boken) Kan du vissla Johanna, som han skrivit manus till och som brukar visas kring jul, så vet du vad du har att vänta i Rymlingarna!