Risulven, Risulven
Barn är överlevare. När deras grundläggande behov inte tillgodoses, när de inte passar in, när de gång på gång förlorar fotfästet i en tillvaro med allt för många fallgropar, så överlever de.
Pär och Risulven. Två barn i utsatthet, på olika sätt. Två på olika sätt föräldralösa barn som hittar varandra, sviker varandra, klamrar sig fast vid varandra. Risulven kommer in i Pärs liv strax innan de ska börja sexan. Pär som inte behövt gå i simskolan och som inte ens har ett par badbyxor, kämpar inte bara med simtagen. Han kämpar även på stranden, med att behålla sin värdighet i skuggan av sina klasskamrater. De som har allt det självklara: sommarstuga vid havet, mobiltelefoner, föräldrar som går på föräldramöten, pengar till tivolibesök.
Pär har inga tider att passa, han har aldrig varit på semester och det enda minnet han har av sin döda pappa är ett suddigt foto gömt i en trädstam. Detta går att leva med. Men det som så tydligt inte går att leva utan, det som Pär mest av allt vill ha – en vän att gunga med, villkorslöst. En mamma att lita på, alltid.
Risulven, Reza eller Rihanna (olika namn i olika sammanhang) drivs av en osynlig kraft, hon är en överlevare, bokstavligt talat. Föräldrarna döda i kriget i Syrien. Brodern försvunnen under den gemensamma flykten. Varifrån kommer kraften hos dessa barn?
Risulven, Risulven kan vara en av de sorgligaste böcker jag läst, men också en av de viktigaste. Att läsa den här boken tillsammans med sin 11–13-åring bör kunna öppna upp för många samtal om utanförskap, mobbing, flykt, orättvisor, samhällsklasser och vänskap. Och kan väcka frågor om vuxnas och skolans roll, när det kommer till barn som lever i marginalen. Finns det ett skyddsnät? Fångar vi upp dem som faller, trots att det ser bra ut på ytan? Vågar vi vuxna vara föräldrar till andras barn än våra egna? Har du inget barn att läsa boken med – läs den själv. Den är en påminnelse för oss alla.