Poesisamtal om Majken Johansson

Majken Johansson debuterade 1952 och var en av medlemmarna i den så kallade Lundaskolan. När hennes andra diktsamling I grund och botten kom ut 1956 hade hon flyttat till Stockholm och träffat sitt livs kärlek, den tjugo år äldre Solveig Borg, men förhållandet fick ett plötsligt slut då Borg tog sitt liv ett år senare. Sorgen Borg lämnade efter sig skulle prägla resten av Majken Johanssons liv. Det var en tydlig orsak till hennes oväntade omvändelse 1958 och den uppmärksammade verksamheten inom Frälsningsarmén gjorde henne också till en medial personlighet – hon blev på samma gång Arméns poetiska ansikte utåt och poesins trosförkunnare.

Hennes religiösa engagemang hindrade henne dock inte från att ge ut poesi. Hösten 1958 kom diktsamlingen Andens flykt som fick en uppföljare i Liksom överlämnad 1965, Omtal 1969 och de tolv dikter som kompletterade den självbiografiska prosan i Från Magdala 1972. De flesta var överens om att Majken Johansson inte försämrats som poet trots frälsningen, hon blev snarare det frireligiösa Sveriges representant i den svenska samtidslyriken. Sen blev det tyst, efter Omtal 1969 skulle det dröja ända fram till 1989 med diktsamlingen Djup ropar till djup. Boken fick stor uppmärksamhet i media och recenserades på kultursidorna, som poet stod hon för något alldeles eget i den svenska samtidspoesin.

Samtidigt brottades Johansson med ett gravt alkoholmissbruk och stora psykiska problem, och de många opublicerade dikter som hon lämnade efter sig vid sin död ger en fördjupad bild av hennes komplicerade relation till poesi, kristen tro och sjukdom.

De dikter som skrevs under perioden 1972–1989 då Johansson av religiösa skäl avstod från att ge ut någon diktbok finns nu publicerade på Ellerströms förlag och ges ut i höst under namnet Otroheten och andra dikter 2016.

Paul Tenngart är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och har skrivit den kritikerrosade boken Livsvittnet Majken Johansson. Han kommer till Stadsbiblioteket Göteborg och poesisamtalar om Majken Johansson den 27 oktober. Paul Tenngart har skrivit förordet till diktsamlingen Otroheten och andra dikter och i dikterna tecknas en fyllig biografisk bakgrund till texternas svåra balansakt mellan djup ångest, oövervinnerligt alkoholbegär, trots och förtröstan.

Här kommer ett smakprov:

Otroheten I

Då slogs de ondas bölder ut
Med sitt fula, mördande var
ur min kropp.

Och min själ
förblödde
av dem

Otroheten II

Till bättring från döda gärningar
Manade du mig.
Jag gymnastiserade.
Hängde med i ett program.
Du varnade och varnade.
Herden såg, och såg
med sorg i sitt hjärta
allt ogräset utanför den dörr
han förgäves klappade på.

Du öste kärlek över mig
dygn efter dygn.
Men jag ville bara sova
eller äta eller
slå dövörat till.
”Alla de som äro mig hätska
Skola stå där med blygd”, sade du.
”De som utan sak
hava handlat trolöst”

Otroheten III

Du gav mig min älskade åter.
Ingen tror mig, när jag försöker förklara det.
Det skulle säga:
”Jaså, såna där spiritistiska saker…
hon är förstås inte klok, eller överspänd, eller nervös.”
Men i Allhelgonatid
Kom min S.
Hennes hand smekte mitt högra bröst.
Hon kramade hela min kropp, och jag fick trycka mig intill henne.
Sedan, trots min äckliga nikotintunga,
fick hon komma och kyssa mig
med en könskyss, som trängde genom hela kroppen,
hon låg ovanpå mig, jag blev så lycklig
att jag under henne liggande
lovade: ”Jag ska göra bättring!”

Otroheten IV

Jag hörde: ”Tacka Herren, ty han är god.”
Jag bara mumlade det där, och somnade om och somnade om.
En gång
kände jag tydligt din hand under min haka
för att jag inte
skulle somna om.

Otroheten V

Den nittonde december, den fjärde i Advent
blev jag så förtvivlad, att jag bad få flytta in
I ett ”custody”.
Anden förklarade all lyx
vara tillspillogiven, något jag inte skulle röra.
Jag ville lyda.
Dom förstod mej inte, när jag stenhårt
bestämde mig för att bedja, sjunga
spritt naken, till jag fick komma in
genom nålsögat, som blivit
allt trängre,
och trängre.

Otroheten VI

Själva julaftonsnatten
återkom du. Kyssande
mitt vänstra bröst. Jag fick
smeka din kropp, dina fotsulor.
Kände ditt hår, alldeles levande och tydligt.
I dina ögon var tårar.
Tidigare hade jag hört i melodiradion:
”Nu gråter jag över att se dig dö!”