Om kvinnan som vågade sitta kvar

Rosas buss är en berättelse i text och bild om både mod och rädsla – och om en väldigt speciell gammal buss.

Morfar säger först att han ska visa ”en grej” i Detroit. Otåligt frågar Ben, gång på gång, under resan dit vad det egentligen är som det ska titta på. Morfar försöker dämpa hans otålighet men till slut står det i alla fall klart att de båda ska besöka Henry Ford Museum i Detroit. Ett fordonsmuseum? Inte bara. Morfar förklarar att här finns USA:s historia. Samtidigt står det klart för Ben att det är en gammal buss som morfar ska visa för honom. Ben blir besviken; en gammal buss…..Varför ska han titta på en gul- och grönmålad gammal buss? Men när morfar börjar berätta för honom om historien som utspelade sig på bussen en gång för länge sedan blir han så gripen och rörd. I boken blir nu illustrationerna också annorlunda. De av Edward Hopper inspirerade bilderna i färg förvandlas till svartvita dokumentära, än mer allvarstyngda.

Morfar och Ben sätter sig på två säten inne i bussen och morfar börjar berätta. Han berättar om en tid då han var en ung man i mitten av femtiotalet. Hans berättelse handlar först om skyltar med ”Whites only” och om en arbetskamrat som han en gång hade. Jeremy, som han hette, blev svårt misshandlad av ku klux klananhängare – så svårt att han blev delvis invalidiserad. Jeremy skulle straffas för ett misstag som han råkade begå. Tyckte alltså de som hade de vita huvorna. Och batongerna och järnrören.

Så småningom övergår berättelsen till att handla om bussresan som på sätt och vis förändrade världshistorien. På den bussresan var morfar passagerare. Och han var rädd. Skamset erkänner han för Ben om den rädsla han kände den där kvällen. Morfar hyllar samtidigt den modiga kvinna som också var med på samma bussresa. Hon som rakryggad och utan minsta tvekan vägrade lyda order. Hon som vågade. Hon som satt kvar.Varför var han inte lika modig som Rosa? Hon som nu är avpoträtterad i bussen med en medalj på bröstet.

Berättelsen om Rosa Parks känns angelägen; översatt och utgiven på svenska hundra år efter Rosas födelse. Den är värd att läsas både för sin text och sina bilder. Men helt lyckad är den ändå inte och jag stör mej lite på att morfaderns prostataproblem och Obamas hudfärg blandas in i handlingen. Tycker liksom inte att det tillför berättelsen något. Annars är boken väl värd att ta del av och att fundera kring. Rasismen är inte på något sätt ett avslutat kapitel i vår historia. Dessvärre.

(Om du vill se målningar av Edward Hopper, som illustrationerna här påminner mycket om kan du låna våra konstböcker om honom.)