Om en Riot Grrrl

I stormens öga befinner sig Carrie Brownstein vars musikintresse väcks och som tillsammans med sitt band Sleater-Kinney så småningom kommer att definiera rörelsens sound.

För mig som bara vagt kände till Riot Grrrl innan jag läser gitarristen Carrie Brownsteins självbiografi Hunger makes me a modern girl är boken både uppfriskande och intressant – dels får vi följa framväxten av ett spännande musikuttryck och dels beskrivs ett liv där Brownstein via musiken hittar sin plats på jorden.

Likt punken i stort har även Riot Grrrl-rörelsen ett samhälleligt patos med den skillnaden att texterna handlar om kvinnliga erfarenheter och att instrumenten trakteras av kvinnliga musiker. Samhällsengagemanget blir tydligt när Carrie i tidiga tonåren börjar gå på spelningar i sin hemstad Seattle i början av 90-talet. De politiska diskussionerna med musikerna efter konserterna är minst lika energiska som själva spelningarna i sig, inga exklusiva backstagepass här inte! Steget från publik och fan till utövare blir därför inte heller särskilt stort för Brownstein som efter ett tag tar sina första stapplande steg på musikscenen.

Till att börja med bygger Carries utveckling som utövande musiker mycket på att förutsättningslöst utforska sin elgitarr. Tack vara detta tillvägagångssätt hittar hon ett eget sound på gitarren vilket bidrar till att hon både blir omtalad och når framgångar. Brownstein experimenterar några år med olika gruppkonstellationer innan hon hittar hem i bandet Sleater-Kinney med den lite udda sättningen: två gitarrister, sång och trummor. Med växande framgångar följer också ett tätare turnerande som Brownstein får betala ett högt pris för, hälsan vacklar och tvingar fram en förändring i livsstil.

Som så många andra självbiografiska verk på musikområdet växer Brownstein upp i en dysfunktionell familj som präglar henne starkt. Med två på olika sätt frånvarande föräldrar blir musiken en räddning där Carrie finner mening. Boken utspelar sig till stor del innan det digitala tidevarvet där musikaliska hårdvaluta bestod av fanzine, 7-tummare och gamla hederliga affischer. I denna passage slås jag av hur organiskt musiklivet var och hur kreativiteten i mångt och mycket byggde på ett underifrån perspektiv i bästa ”gör det själv” anda. Genomgående har boken ett fängslande språk med en humoristisk underton som skapar engagemang hos mig som läsare. Det enda som återstår för mig att göra nu är att bekanta mig mer med Riot Grrrl -musiken via andra band – Bikini kill, 7 Year Bitch och Bratmobile.