Om en bebis och en morfar

Lilli Messinas bilderbok Morfar är… morfar har ett tema som berör alldeles extra.

Bebisen Peter är helt övertygad om att morfar är en bebis. Han blir ju matad – då är man väl en bebis? tänker Peter. Och morfar har ju så lite hår – precis som en bebis. Och inte så många tänder heller för den delen. Peter har en lära-gå-stol och morfar har en rollator – visst är det nästan likadant? Att morfar ibland också gör tokiga saker får Peter att helt säkert slå fast att morfar verkligen är en bebis. Och det faktum att Peters mamma måste hjälpa morfar att knyta hans skosnören, precis som hon måste hjälpa Peter med hans små skor, får honom att fundera vidare.

Men hans mamma säger ”Nej – morfar är inte en bebis.” Och så visar hon för Peter ett fotoalbum hur morfar sett ut som ung. Hon visar också foton på hela släkten och på sig själv när hon var barn. Morfar är min pappa, förstår du – inte kan han väl samtidigt vara bebis?

Och så småningom förstår bebisen Peter. Morfar är morfar och ingen bebis!

Morfar är en stollig morfar som älskar sitt lilla barnbarn och Peter älskar också sin morfar. Morfar är rolig och busig.

I Lilli Messinas bilderbok har antalet ord minimerats och illustrationerna säger i stället ALLT. På ett helsidesuppslag står Peters mamma i mitten och håller en sked i vardera handen: med den ena matar hon Peter och med den andra morfar. På en annan sida råkar morfar av misstag riva ner en duk med porslin och bestick. Mamman blir såklart förtvivlad. Samtidigt ritar Peter figurer på både möbler och vägg. Jag tittar en lång stund på mammans uttryck; hur hennes blick vänds mot morfar samtidigt som hon håller för öronen för att inte höra porslinskrossandet. Hon är illröd i ansiktet – vem skulle inte vara det i samma situation?

Morfar är… morfar är en bilderbok att ta till sitt hjärta. Lilli Messinas illustrationer säger mer än tusen ord!