Detalj ur omslaget till "Gammelmormor, Daisy och döden". Urax förlag.
Om den lilla och stora döden
Någon gång runt fyra år börjar många barn fundera kring döden. Att mamma och pappa ska dö, att man själv ska dö en dag. Då är det bra att det finns så här fina bilderböcker att ta till!
Det är en död näbbmus! Den är så söt och det är så synd om den. Gammelmormor och Daisy hjälps åt att göra en fin begravning med blommor och sång.
Och sen säger gammelmormor det hemska, att detta var den lilla döden att öva på innan den stora döden kommer. Och den stora döden, det är ”när vi själva eller någon vi tycker om dör”.
Daisy vill inte tänka på hur det ska bli när gammelmormor dör och de kommer överens om att döden får hålla sig borta ett tag till. Och att det är just dagar som den de upplever nu, med smultron och värme och samvaro, som gör livet värt att leva, fast man måste dö en gång.
Det här är en så jättefin och lågmäld bok som träffar precis rätt i ett litet barns hjärta. Det är ett lugnt tempo och en lugn handling. Man riktigt känner den dåsiga sommarvärmen och gammelmormors tålamod och oändliga tid, fast just hennes tid går mot sitt slut. Boken respekterar att döden är ofrånkomlig och sorglig men den bejakar också livets små glädjeämnen.
Och bilderna är mjuka och snälla med underbara detaljer, som gammelmormors rynkiga underarmar.
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
