Omslaget till "Oktoberbarn" av Linda Boström Knausgård. Modernista förlag.
Oktoberbarn
Jag tvekar. Orkar jag verkligen läsa den här boken? Vågar jag ta del av den här berättelsen?
Hon skriver här om sin bipolära sjukdom och hur hon går igenom mörker och når djupaste botten, men också om glädjen över att vara mamma och hur skrivandet finns där som en självklarhet och som ger styrka när allt annat rämnar.
Det är en gripande skildring av vad som händer en människa som helt förlorar sig själv och som blir utlämnad till andra människors beslut.
Vi får här insyn i vad som försiggår i de slutna rummen och de trånga korridorerna inom dagens psykvård. Om hur hon blir tvångsintagen på en psykiatriskt avdelning, som här kallas fabriken, en talande liknelse, där sovande kroppar ligger uppradade bredvid varandra, efter utförd ECT-behandling.
Linda Boström Knausgård skriver också om sin rädsla att förlora sina minnen, efter dessa upprepade elbehandlingar. Minnet som är så viktigt för oss människor, men framför allt för en författare. ”Hur ska jag kunna skriva igen om jag inte längre minns?” frågar hon sig.
Detta är en viktig roman. Språket är avskalat, direkt, men även suggestivt och poetiskt. Vi slungas mellan dåtid och nutid. Minnesbilder och fragment från barndomen glider in i sjukdomens svartaste tillstånd och outhärdliga mörker.
Linda Boström Knausgård ger här en röst åt alla dom som inte kan berätta om vad som sker innanför dessa väggar, i de slutna rummen där ingen ser.
(Boken finns även som e-bok för dig som inte vill vänta. Ladda ner appen Libby för att läsa i telefon eller surfplatta.)
Jag läser helst fransk modern litteratur eller böcker som öppnar upp mitt seende för andra kulturer, eller om olika människoöden som griper tag och får mig att tänka nytt.
Delar gärna mina läsupplevelser med andra.
