Film

Ode till Sofia Coppola

Publicerat 21 oktober 2011 | Av |

Hon är mer än dottern till en kändis-regissör.

Varje gång som jag sätter på en av mina favoritfilmer, Lost in Translation, hemma suckar min syster djupt och säger ”inte den tråååååkiga filmen igen!” Jag får också höra mycket ”den är väldigt…. långsam…” Låt mig nu få försvara en av mina favoritregissörer, Sofia Coppola, och förklara för er varför hon är så fantastisk.

Coppola har endast regisserat och skrivit manus till fyra långfilmer, The Virgin Suicides, Lost in Translation, Marie Antoinette och nu senast Somewhere.

Visuellt så är Coppola en väldigt stilfull och elegant filmskapare. Hennes filmer har ofta dämpade färger, pasteller, vackra kläder och ett modern och medvetet soundtrack, och detta är delvis varför jag älskar henne. Ingenting lämnas åt slumpen. Hon har blivit kritiserad för att endast göra vackra filmer utan djup, att bara visa ytan. Men om man verkligen tittar på hennes filmer upptäcker man att detta inte alls är sant.

Ingen av Coppolas filmer är särskilt glada, de är dystra och vemodiga, de handlar om människors ensamhet och deras oförmåga att knyta an till andra människor. Hennes karaktärer är vilse, alienerade från människorna runt omkring sig och letar efter en identitet. De känner sig som åskådare istället för deltagare i världen, och det är också så filmerna presenteras för oss. I Lost in Translation representerar Tokyo det främlingskap som finns inuti Charlotte och Bob. De genomgår båda en identitetskris som Coppola elegant återspeglar i deras äventyr i den främmande staden.

Det finns en speciell känsla som genomsyrar hennes filmer, en tom känsla, en känsla av hopplöshet och ensamhet, en känsla av depression. Den här känslan är som allra tydligast i Somewhere, som sägs ha baserats på Coppolas egen uppväxt med resorna och lyxen som omgav hennes kändisregissör-pappa Francis Ford Coppola. Det är lätt att fråga sig själv varför man ska sympatisera med den rika, framgångsrika skådespelaren som traskar runt i ett lyxhotell i Kalifornien och tycker synd om sig själv i Somewhere. Men filmen handlar inte om det materiella. Vackra kvinnor, snabba bilar, kokain och kändisskapet spelar ingen roll. Det handlar inte om att bara vara ledsen. Det handlar om att vara ledsen utan orsak, att vara ledsen hela tiden.

I den lite mindre kända The Virgin Suicides tar fem tonårsflickor livet sig. De känner inget hopp inför framtiden och är fångar i sitt eget hem. I en träffande scen i filmen när en av flickorna ligger på sjukhuset efter ett självmordsförsök frågar läkaren:

”What are you doing here, honey? You're not even old enough to know how bad life gets.”

och flickan svarar:

”Obviously, Doctor, you've never been a 13-year-old girl.”

I en filmbransch där ingenting längre får ta tid, där allting rör sig så snabbt det bara går och handlingen läggs framför oss i STORA BOKSTÄVER är Sofia Coppola något annorlunda. Hennes filmer förstås inte med en gång, hon visar de tomma ögonblicken som faktiskt finns i våra liv, de ögonblicken då vi bara stirrar ut i tomma intet, och hon gör det så vackert. Hon visar oss tomheten och ensamheten i livet, men antyder också att räddningen finns i relationer mellan människor.

Elsa Sjögren, gästbloggare

Kommentarer inaktiverade.