Nattens skogar

Djuna Barnes roman Nightwood (svensk titel: Nattens skogar) från 1936 upphör aldrig att fascinera. Den tar oss igenom teman som kärlek, identitet och alienation i 1920-talets Paris och Wien. Romanen präglas av en fin-de-siécle-stämning vilket innebär sekleskiftesångest, dekandens, och livsleda. Karaktärerna är fångade i en form av liminalitet, ett tröskeldröjande mellan två världar. Romanen är samtidigt en revolt mot det fixerade, färdiga och fängslade i språket. För att komma undan det statiska tillståndet skapar Barnes en poetisk och bildrik stil där gränser mellan människor, känslor och uttrycksformer ständigt flyter.

Klicka och låna

I T.S. Eliots förord diskuteras hur romanen framkallar en levande läsning som utmanar traditionella uppfattningar om konstverk och deras interaktion med betraktaren. Eliot beskriver hur en ”helt levande” text kan väcka förbjudna impulser och provocera läsaren, men samtidigt suddar ut gränserna mellan liv och konst, där läsaren blir en aktiv medskapare.

Vi följer karaktärernas intensiva och ibland destruktiva relationer, kretsande kring den mystiska Robin – en figur som fångar andra i en drömlik kraft. Hon är ständigt på flykt, svår att få grepp om och vägrar bli definierad av de som älskar henne. De som dras till henne – är den aristokratiske Baron Felix Volkbein, den känslomässigt sårbara Nora Flood och den manipulativa Jenny Petherbridge – ser Robin som en gåta, något vackert och ogripbart. Den flamboyante läkaren – Dr. Matthew O’Connor fungerar som en slags filosofisk guide genom berättelsen och reflekterar över samhällets instabilitet och de existentiella frågorna som romanens karaktärer ständigt brottas med. Hans monologer rör sig ofta i en blandning av förtvivlan och humor och fångar den inre kampen hos en generation som känner sig vilsen mellan världskrigens destruktiva kraft och en framtid de inte riktigt kan greppa.

Klicka och låna

Barnes använder starka visuella metaforer för att skapa en stämning som speglar både karaktärernas inre och världens yttre tumult. Robins kropp och uttryck jämförs med konstverk, statyer och målningar, vilket förstärker hennes roll som något både magiskt och främmande. Hon beskrivs som en barockstaty, en målning av Henri Rousseau eller en kerub, vilket gör henne nästan övermänsklig, samtidigt som det stänger henne inne i en roll som något statiskt och evigt.

Karaktärerna i Nightwood projicerar sin rädsla och fascination på Robin, vilket gör henne till föremål för deras åtrå och skräck. Begreppet “gaze” (blick) – ofta en symbol för makt och kontroll – spelar en central roll i romanen, där särskilt Nora ser Robin som något hon kan äga och bevara. Hon behandlar Robin som en slags förlängning av sig själv och försöker ibland fånga henne som en fossil, ett sätt att kontrollera och ta med henne till “graven”.

Nightwood lånar inslag från klassiska konstformer som commedia dell’arte och grotesk satir. Karaktären Dr. Matthew, till exempel, rör sig fritt mellan allvarliga reflektioner och humoristiska utbrott som påminner om Shakespeare och Goethe, vilket gör berättelsen både teatralisk och filosofisk. Barnes uppmuntrar till ett lekfullt förhållningssätt till texten, där hon kombinerar teater, musik och konst för att skapa en mångfacetterad upplevelse som utmanar den traditionella romanens gränser.

I Nightwood utmanar Barnes våra föreställningar om konst, identitet och det mänskliga behovet att definiera och fånga livet. Genom poetiska bilder och en fragmenterad stil öppnar hon för nya sätt att se på kärlek, ensamhet och förgänglighet. Djuna Barnes verk är inte en roman som enkelt släpper sitt grepp; den är en upplevelse av att befinna sig i ett gränsland, en plats där konsten och språket ständigt omdefinierar vår uppfattning om världen och oss själva.

Romanen finns även i svensk översättning som e-bok i appen Libby.